anitamaki

Det är en lugn och stilla sommarkväll här på förvaringsplatsen. Idag har Gud och änglarna inte varit på gott humör, de har visserligen inte gråtit men de har sannerligen inte visat någon större glädje. För min del har föreningsarbetet kommit igång så smått. Jag har läst både det senaste styrelseprotokollet och ett stadgeförslag. Det är vad jag sysslat med denna julimåndag som är på väg mot sitt slut och den kommer aldrig åter. Hemska tanke dagarna som gått får vi aldrig tillbaka. En dag får vi inte längre vara med men jag kanske ska tänka som mamma Hilda brukade säga "Den dagen den sorgen". Vi som fortfarande vandrar här på jorden måste leva här och nu men det är svårt när smärtan i knäna ständigt gör sig påmind. Det här får vara allt för idag. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Lördagen den 27 juli besökte jag Konst i det gröna tillsammans med min personliga assistent samt två vänner. Gud och änglarna var på gott humör, solen värmde mitt ansikte, fåglarna kvittrade och människorna var glada, glada över att det faktiskt är sommar men det känns en aning vemodigt när jag tänker på att denna underbara årstid går mot sitt, går mot sitt slut gör också denna julisöndag. Nu till dagens ämne. Idag vill jag tala om tro, tillit, trygghet och tröst. Att vara beroende av betalt sällskap för att klara av vardagen är oerhört sårbart och jag vet inte hur länge jag orkar leva detta sårbara liv. Det innebär vidare att tilliten till människor ofta går förlorad. Det finns ingen trygghet och stabilitet i vardagen. Tänk dig själv att det kommer in en människa i ditt hem som du överhuvudtaget inte vill ha i ditt liv. Varje gång detta inträffar blir jag mer och mer skör i både kropp och själ. När det gäller tro är det den goda skaparinnan som ständigt vandrar vid min sida, hon tar min hand och vägleder mig genom livet,den goda skaparinnan hjälper mig att fatta olika beslut. Tröst behöver alla någon gång vid sådana tillfällen vore det skönt att krypa in i en varm och trygg famn, det vore härligt att få bli liten igen om så bara för en stund. Tidigare idag har Gud och änglarna gråtit men nu är de bara sura. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Ännu en julidag är på väg mot sitt slut. Jag har pratat i telefon med tre av fem syskon. R har varit här på besök vi pratade minnen från förr. Vi kom ihåg människor som inte längre finns i livet. Hade jag vetat vad jag vet idag, hade jag förstått att livet med betalt sällskap skulle bli så här sårbart hade jag aldrig sökt personlig assistans. Ibland känns det som om jag vill släppa taget och ge upp men det får jag inte göra. Att skriva är mitt sätt att i någon mån försöka finna mig själv bara en stilla undran, hur gör man det? Hur får jag tillbaka livsglädjen och harmonin? Frågorna är många men vem har svaren? Mycket mer finns inte att berätta idag. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna vanliga sommardag har det inte hunnit hända så mycket här på förvaringsplatsen, jag har pratat med mina vänner som bor alldeles för långt här ifrån. Gud och änglarna gråter, stora änglatårar faller ner från himlen och Thor har varit arg, han har slagit med sin hammare men nu har åskguden tydligen lugnat ner sig. "Inte är du ensam många timmar". Säger en mig närstående person. Nej visserligen inte men jag lever ensam och det är inte roligt. Det betalda sällskapet går hem klockan 21. Då sover du invänder vän av ordning och det är sant men det är inte det jag menar. Jag längtar precis som alla andra efter närhet, ömhet, trygghet och kärlek men det är svårt att finna någon att älska och hålla i hand när man är blind och rörelsehindrad och dessutom är beroende av betalt sällskap.Det vore underbart att träffa någon som ser bortom mina funktionsnedsättningar. Detta tycks vara omöjligt. Bara en stilla undran, varför träffar alla andra någon? Alla utom jag. Nej, detta påstående är naturligtvis inte sant men idag när livet skaver och gör ont på alla möjliga sätt känns det så . Nu är det lunchdags och bloggskribenten vill härmed önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Här på förvaringsplatsen händer inte mycket, till och med telefonen har varit tyst. Den olidliga värmen fortsätter och denna julidag lider mot kväll. Det är skönt att sova med öppet fönster jag får en känsla av barndomens sommarlov även om ingenting kan bli som förr. Idag är en av mina tre ordinarie assistenter tillbaka och det känns tryggt, hon har lagat god mat. Jag har vilat och lyssnat på tidningen. Dagens blogginlägg blir kort det handlar egentligen inte om någonting men detta är vad som hänt idag Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna fruktansvärt varma julimåndag är på väg mot sitt slut. Jag glider omkring i tillvaron utan att veta riktigt vart jag ska ta vägen. Vart kommer livet att föra mig? Livet med personlig assistans är sårbart. Personalen utför ett fantastiskt arbete men det är fel på systemet.Det lät så fint när LSS-lagen kom 1994. Människor med olika funktionsnedsättningar uppmanades av kommunerna att söka personlig assistent och alla som ville skulle bli beviljade. När personer med funktionsnedsättningar ställde frågan om kommunerna verkligen hade råd med assistans svarade man ja. Tyvärr hade varken kommuner eller försäkringskassan klart för sig vad denna reform skulle innebära. Många blev lovade större frihet än vad hemtjänsten kunde erbjuda, lyckan var stor nu skulle vi få leva ett liv som alla andra. Tiden gick och det visade sig att reformen blev alldeles för dyr för samhället.Vi kan inte leva ett liv som alla andra. vi kan till exempel inte resa när vi vill och hur vi vill men det värsta är att vi ofta blir misstrodda och ifrågasatta av Gud och alla människor.Vi är också styrda av tider, vi tvingas ofta anpassa oss till andra. Nu till lite mer vardagliga händelser. Jag sa tidigare att här är fruktansvärt varmt. Bara en stilla undran, hur kan vädret vara fruktansvärt varmt? Värmen är enligt mig ett positivt inslag i vädret och något som är fruktansvärt är negativt anser jag.Samma sak tänker jag när någon påstår att något är fruktansvärt bra. Det mest upplyftande jag gjort idag är att jag haft ett förhoppningsvis uppmuntrande samtal med en vän som behövde låna mina öron. Med detta sagt vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nu var det verkligen länge sedan ni hörde något från mig kära läsare men det har varit lite upp och ner med vikarierande asistenter, onda knän , datakrångel och annat. Iskrivandets stund mår jag ganska väl trots värkande knän och en punktdisplay som inte fungerar. Det är sommar och livet borde vara fyllt av glädje, hopp och förväntan inför framtiden men jag går omkring och oroar mig för en massa saker. Hur ska det gå med resan? Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Vissa planer börjar ta form i skallen men om dem berättar jag senare. Ibland känns det som om jag håller på att mögla bort av tristes men som sagt var inte idag. Jag skulle gärna vilja vara omgiven av människor som förstår hur viktigt skapande i allmänhet och skrivande i synnerhet är för mig. Jag sitter här på förvaringsplatsen, närmare bestämt i mitt sovrum. Den högra handens fingrar rör sig över tangentbordet och jag är lycklig över att datorn fungerar som den ska. Kanske finns det hopp om livet i alla fall även om det inte riktigt blir som jag tänkt mig. Drömmar krossas och förhoppningar grusas. Ändå måste jag leva vidare om inte annat så för att jag är nyfiken på hur det går för familj, släkt och vänner samt för den övriga världen. Till exempel Donald Trump som blivit skjuten i örat, stackars liten.Nej, förlåt ironin jag kunde inte låta bli. För att inte tala om allt detta våld som förekommer över allt. Tidigare i dag lyssnade jag på ett sommarprogram med Alva Sparrevik hon berättade om sin lillebror Lukas som blev misshandlad till döds efter en utekväll med sina vänner, programmet berörde mig starkt. Annars har årets sommarprogram inte varit så bra eller också är det jag som inte varit på humör för att lyssna så ingående som jag brukar. Med detta inlägg vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.