anitamaki

Ännu en dag är på väg att falla till ro och sommaren lider långsamt mot sitt slut, trots detta fortsätter vädret att visa sig från sin bästa sida. Idag har jag varit ute och promenerat tillsammans med min ordinarie personliga assistent som är tillbaka efter fem veckors semester, vikarien visade sig vara en gräslig människa som det var skönt att bli av med. Efter en något kortare vandring än tidigare satt jag ute och njöt av livet en stund innan det var dags att gå in och avverka ytterligare ett sommarprogram. Jag lyssnade på Tove-Lo Nilsson, en artist som jag aldrig hade hört talas om. Sedan var det dags att ringa och bjuda släkt, vänner och bekanta på födelsedagskalas. Det är härligt att kunna promenera utomhus med rollator det har jag gjort de senaste två veckorna. Av motion mår människan väl i kropp och själ.

Nej, nu får det sannerligen räcka för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

I skrivandets stund känns det en aning vemodigt eftersom min sommarvikarierande personliga assistent har gjort sin sista dag här. Jag ska aldrig mer ha fördomar när det gäller huruvida ungdomar klarar av yrket som personlig assistent. Vikarien har under den korta tid hon arbetat här hunnit med att göra hur mycket som helst. Dagarna har börjat med att jag har fått den duschhjälp jag behöver. Vikarien har hunnit laga en god frukost till mig, denna måltid har avnjutits på altanen. Sedan jag borstat tänderna har vi tagit en rullstolspromenad i det vackra vädret. Där efter har jag fått lunch, även denna måltid har avnjutits utomhus. Sedan har det blivit dags för mig att gå fram och tillbaka till sophuset med rollator, vid dessa promenader har vikarien varit mig behjälplig. När träningen varit avklarad har jag gått in och lyssnat på något av sommarprogrammen samtidigt som vikarien gjort i ordning midda och en lättare kvällsmåltid innan vi sagt hejdå för dagen. Allt detta påstår mina ordinarie personliga assistenter att de inte hinner med under sin arbetstid. Bara en stilla undran, Hur kommer det sig att vikarien hinner?

Detta var mina innersta tankar för dagen. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Vädret fortsätter att visa sig från sin bästa sida. Solen värmer mitt ansikte och barnen leker på gården. En stor del av den här dagen har ägnats åt utomhusaktiviteter, frukost och lunch på altanen. Sedan blev det promenad till hälsocentralen för att min personliga assistent ska hitta till frissan imorgon när jag ska klippa mig. På hälsocentralen träffade jag en bekant som jag bytte några ord med. En stund senare var det dags att gå till affären och köpa glass. När detta var gjort gick jag in och lyssnade på sommarprogrammet från den 10 juli med Dagny Carlsson, världens äldsta bloggare. Hon är 105 år och har mycket att berätta. Dagny har myntat uttrycket "Man ska inte gamla till sig". Hon ansåg trots sin höga ålder att man måste leva livet fullt ut. I sin presentation av programmet sa Dagny "Jag lär vara världens äldsta bloggare jag tror inte att många damer i min ålder håller på med detta". Dagny berättade också om hur mycket datorn betydde för henne. Detta sommarprogram kan varmt rekommenderas.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Efter ännu en härlig dag med vackert väder, lunch på altanen, promenad fram och tillbaka till sophuset med rollator. Sitter jag här på förvaringsplatsen och låter tankarna vandra som de själva vill. Idag har jag lyssnat på sommarprogrammet från den 9 juli, med Janne Josefsson, han behöver väl ingen närmare presentation. I sitt program talade Janne Josefsson om debattklimatet i Sverige Enligt honom gör svenska myndigheter ingenting åt orättvisorna i samhället och jag håller med honom i det mesta men påståendet att man skulle bränna böcker av Astrid Lindgren i Bodkyrka kommun ifrågasätter jag starkt. Folk får säga, tycka och tänka precis vad de vill om Janne Josefsson jag tycker i alla fall att det borde finnas fler som han.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Det har alltid roat mig att lyssna på Sommar i p1, så även i år. Jag lyssnar oftast på programmen i efterhand och med hjälp av datorn eftersom jag sällan har tid att höra programmen under ordinarie sändningstid. Idag hörde jag författaren Linda Boström Knaosgård. Hon berättade på ett kärleksfullt sätt om sin mormor som bodde på Bergnäset, enligt Linda var det ett litet samhälle strax utanför Luleå. Linda talade också om sin familj som betydde mycket för henne. Lyssnarna fick också höra talas om hennes bipolära sjukdom. Jag blev nyfiken på att läsa hennes böcker.

Förövrigt blev den här dagen inte alls som jag tänkte. Det var meningen att jag skulle besöka min kära kusin och hennes man men kusinen blev tyvärr sjuk och det viktigaste är att hon kryar på sig. Det blev en härlig hemmadag med fint väder, promenad och god mat.

Gårdagens rubrik på blogginlägget kan verka missvisande. Jag skrev ingenting om förvaringsplatsen, det är den här lägenheten som inte längre känns som något hem den är en förvaringsplats där jag är tvungen att visstas alldeles för långt ifrån släkt, vänner och bekanta samt andra människor som det går att lita på och som jag känner mig trygg tillsammans med.

Detta var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

En vecka har gått sedan jag lämnade den by som sett mig födas. I skrivandets stund mår jag väl i kropp och själ eftersom jag har bestämt mig för att börja träna på allvar och jag har faktiskt lyckats att promenera fram och tillbaka till sophuset. När jag var i byn var det trappträning som gällde. Det fanns en tid när jag tyckte det var löjligt att promenera, för att inte tala om hur urbota fånigt det var att gå upp och ner för en trappa. Men familj, släkt och vänner talar ofta om sina träningsmöjligheter och med tiden har jag kommit till insikt om att alla tränar efter sina förutsättningar. Mina förutsättningar är följande, när jag har möjlighet bedriver jag trappträning annars promenerar jag utomhus med rollator. Nog om träningen för tillfället.

Vad är meningen med livet? Den frågan kan man grubbla över hur länge som helst och svaret beror på vem du frågar. Tanken på livets mening kom för mig sedan en av mina närstående läst texter som henn använt sig av i gymnasiet. När jag får frågan om vad som är meningen med livet svarar jag ofta ytligt. ""För mig är meningen med livet att skriva, läsa, lyssna på musik och annat som gör livet värt att leva. Om jag går djupare in i denna intressanta frågeställning finner jag att o livets mening är att känna trygghet i vardagen och att vara omgiven av människor som man tycker om och litar på, människor som betyder mycket för en. Alla människor har rätt att känna sig trygga i sin vardag, eller hur?

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.