anitamaki

Ännu en dag är snart genomlevd och kylan fortsätter att hålla Norrbotten i sitt järngrepp, minus 35 grader. B och jag känner oss avskärmade från omvärlden. Idag har jag lyssnat på ett intressant författarsamtal mellan Kerstin Wixe och Karin Smirnoff men det är allt jag gjort, så det här får räcka för den här gången. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna tredje januaridag 2024 är snart till ända. Tidigare idag lyssnade jag på en intressant författarintervju som radiojournalisten Kerstin Wixe gjort med författaren Håkan Nesser. Intervjun är inspelad på Kontex en litterär scen i Luleå. Annars har jag vilat, läst tidningen och tränat med mottomeden, samt lyssnat på ljudboken Vitt ljus av Kerstin Wixe men det var inte det dagens inlägg skulle handla om. Jag är viktig för många personer i min omgivning men inte längre viktigast för någon. Förhoppningsvis betyder jag något för människorna som finns omkring mig, de betyder i alla fall mycket för min fortsatta existens. De personer jag var viktigast för var mina föräldrar som tyvärr är borta sedan många år. Jag känner mig fortfarande vingklippt sedan mamma dog för fyra år sedan. Den känslan blir värre vid storhelger, jul, nyår och påsk. Vart ska jag ta vägen? För att nu tala om vardagligheter så är det fruktansvärt kallt ute, minus 35 grader. Det blev ingen rullstolspromenad idag heller. Dagen lider mot sitt slut och det är snart dags för kvällsfika och därefter fortsätter jag att höra på ljudboken som Anna-Maria Käll läser. Bloggskribenten ber härmed att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna kalla januaridag är snart till ända och jag har inte gjort något särskilt kylan tillät ingen rullstolspromenad. Jag frågar mig själv hur i all världen det kan bo folk här uppe? Förövrigt har jag fått tag på en bra vikarieassistent hon har arbetat här för länge sedan och vi fick fin kontakt. Det känns som om jag kastas bakåt i tiden, både en tidigare arbetsledare och en vikarieassistent är tillbaka i mitt liv, det gäller förresten den idag arbetande assistenten också. Nej, nu är det träningsdags. Vi får väl se hur länge de goda föresatserna att blogga och träna varje dag under det kommande året håller i sig. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

På bordet framför mig ligger en tjock bok, den heter Livets bok och är 67 år gammal. Varje år vid den här tiden vänder jag blad i denna stora bok. I skrivandets stund ligger ett blankt och oskrivet blad uppslaget. Med denna berättelse vill jag göra en tillbakablick över året som gått. Jag ska försöka minnas vad som hänt både i världen och privat. Kriget i Ukraina fortsätter och tyvärr har det utbrutit krig mellan Israel och Gaza Om det finns en god Gud varför tillåter han krig? Eller är Gud en han? Vem vet om han/hon ens finns, inte jag i alla fall. Jag tror på den goda skaparinnan men den historien kan vi ta en annan gång. Nu var det en sumering av det gångna året som skulle göras. Här i Sverige ökar gängkriminaliteten och jag frågar mig varför? Vad är det för mening med att människor skjuter ihjäl varandra och andra oskyldiga offer? På det personliga planet har följande händelser inträffat. Tillsammans med en personlig assistent fick jag möjlighet att vara med på en svägerskas 60-års fest i Pajala och jag höll tal. Under sommaren träffade jag också mina syskon i Kaunisvaara. Det var trevligt att besöka hembyn men jag blev nostalgisk och det kändes konstigt att föräldrarna inte fanns men enligt min tro finns de och alla andra som gått före hos den goda skaparinnan, hon tar hand om dem. Samtidigt som hon hjälper mig att fatta svåra beslut och vägleder mig genom livet. Annars har assistenter kommit och gått genom tillvaron men även på den fronten ser det ut att ordna sig. Det här blev ingen ordentlig tillbakablick, texten började leva sitt eget liv som mina texter ofta gör men läsaren får hålla tillgodo. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag har ingenting att skriva om men skriver ändå. Den senaste tiden har det känts som om livet har gått på tomgång men förhoppningsvis är det på väg att ordna sig med den personliga assistansen så att jag kan få lugn och ro i själen, lugn och ro behövs för att kunna skriva. Problemet är att det är svårt att få tag på bra vikarierande assistenter varje gång någon är borta. Idag täcker assistenterna upp för varandra men man kan inte alltid räkna med att en sådan lösning fungerar. Inte heller idag blev det någon rullstolspromenad på grund av kylan, jag har läst tidningen och lyssnat på en spökpodd. I skrivandets stund mår jag väl i kropp och själ eftersom jag har kommit igång med träningen, jag kör med mottomeden, den är roligast och min filosofi är följande, träningen ska vara rolig annars kan det kvitta. Ojdå jag hade ju faktiskt något att skriva om men nu börjar hjärnan bli trött så jag slutar för denna gång. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev och mycket har hänt bland annat är ytterligare en proffstyckare avverkad och en kär vän har börjat arbeta som personlig assistent, tillsammans med henne har jag haft två underbara dagar vi har lagat mat och bakat men framförallt har vi pratat om livet. På juldagen ringde jag Esom fyllde år även med henne fick jag ett fint samtal. Idag hade jag tänkt gå ut och handla men kylan tillät inte mina lungor att ta någon rullstolspromenad. Nu är det dags att kvällsfika enligt min kära assistent. Skriver mer en annan dag hoppas det inte dröjer allt för länge. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna sista septemberdag är snart genomlevd idag arbetar en ordinarie assistent och det känns skönt men förhoppningsvis ordnar det sig nu när jag vet att jag får bra vikarierande assistenter, om inte vad gör jag då? Nå den sorgen tar jag då. Fredagen den 29 september bjöd livet på en trevlighet lillebror med fru och vovve var här. De levererade följande nyhet. -Vi ska flytta till Kiruna. Jag trodde först inte att det var sant men paret stod på sig och jag tvingades inse faktum. Ett trevligt frissabesök har jag har jag också varit med om sedan jag skrev sist. På måndag börjar min nya assistent sitt arbete med mig vi får väl se hur det går. Mitt liv kretsar mycket kring den personliga assistansen. Jag ser fram emot att mina två vikarierande assistenter kommer. Det är människor som jag känner väl sedan länge men nog om assistansen för tillfället. En stor del av den här dagen har ägnats åt föreningsarbete. Tänk om alla kunde ställa upp utan att knorra men det verkar vara omöjligt åtminstone inom den så kallade handikapprörelsen. Bara en stilla undran, vart tog solidariteten vägen? Nej, nu ska Gardina kvällsfika och ringa sin goda fe. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag gillar att syssla med ord och det vore väl konstigt om jag inte gjorde det eftersom jag skriver, tänker på ordet septembermåndag. Vilket fint sammansatt ord. Idag är det inskolning av en ny assistent. Nu får jag förhoppningsvis lugn och ro i tillvaron. Den här veckan är det bra vikarierande assistenter som kommer. Bara en stilla undran angående telefonen. Varför sätter man in ett föråldrat operativsystem i Smart vision 3? Så det får vara allt för den här gången. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Funderingarna omkring ämnet hjälpmedel fortsätter. Min rollator och jag kommer snart att gå skilda vägar. Vi har kämpat tillsammans under många år men nu är han gammal och behöver finna vila. Telefonen som jag talade om i mitt tidigare inlägg borde förskrivas som hjälpmedel. Eftersom den har tydliga knappar och går lätt att använda för dig som är synskadad/blind och har det besvärligt med finmotoriken i händerna. Det jag tycker är spännande med telefoner av allehanda slag är de olika ringsignalerna, det finns också flera smssignaler. Ringsignaler och ljud har alltid fascinerat mig, tänk att få spela med ringklockor i olika tonarter. Annars har helgen varit lugn och stilla tillsammans med min kära assistent. Vi har lyssnat på två poddavsnitt med Ida Kjos. Jag har passat på att sova samtidigt som jag lyssnade på en tråkig inläsning avSRF:s förbundstidning Perspektiv. Nu har jag lättat mitt hjärta för idag. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nu sitter jag här på förvaringsplatsen och funderar över livet, har alldeles nyss haft ett effektivt styrelsemöte med föreningen Synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar, SMYF. Iskrivandets stund mår jag ganska bra. Det känns skönt när de ordinarie assistenterna arbetar men som det ser ut för tillfället har jag bra vikarierande assistenter även om jag oroar mig för fredagen. För en tid sedan skaffade jag mig en ny telefon som heter Smart vision 3 den har tydliga knappar och är lätt att använda för dig som är synskadad/blind och har svårigheter med händerna. Problemet är bara att telefonen inte förskrivs som hjälpmedel vilket innebär att den av många anses vara dyr. Jag tycker att den borde förskrivas som hjälpmedel. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna dag får anses vara en av de bättre dagarna i mitt liv. Jag har en vikarierande assistent som känner mig väl och vet precis hur jag vill ha det. Fast egentligen är hon inte någon vikarie utan en kär assistent som har stått ut med mig under 18 års tid. En intensiv möteshelg är över. Lördagens möte med SMYF handlade om personlig assistans och igår hade jag en trevlig sammankomst med skrivargruppen. Inte får jag göra mycket själv när jag har vikarierande assistenter, jag känner mig påpassad av dem de följer efter mig varje steg jag tar men jag ska inte klaga nu följer några dagar av lugn och ro. Nu vill magen ha mat så det är bäst att sluta för den här gången. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag sitter här på förvaringsplatsen och funderar över dagens möte med föreningskamraterna i föreningen Synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar, mötet handlade om personlig assistans men jag är inte nöjd med mitt ledarskap. Idag har jag ytterligare en vikarierande assistent. Jag känner henne från nattpatrullen och vi fungerar mycket bra tillsammans. N har min punktdisplay bestämt sig för att lägga av men så där är det när man får gamla grejer som hjälpmedel och ingen kan eller förstår våra behov, eller, hemska tanke kan det vara så att makthavare och beslutsfattare helt enkelt inte vill förstå att vi bara vill leva ett värdigt liv ett liv som alla andra fast vi inte är som alla andra. Nu är det dags att vila och lyssna på tidningen. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Efter flera dagar av vikarieångest känns tillvaron lättare. I morse när en vän ringde och berättade att hon ville arbeta här som vikarie var det som om en sten hade fallit från mitt hjärta. Äntligen kanske till och med jag kan få lugn och ro i livet och koncentrera mig på saker jag vill göra, till exempel skriva och föreningsarbeta. En vikarie tog ordinarie assistentens mat, samma person använde inneskor som tillhörde den ordinarie personalen. människor upphör aldrig att förvåna mig. Annars har här inte hänt så mycket trots det soliga vädret har jag faktiskt inte varit ut. Vi får väl se om jag kan råda bot på den saken imorgon. Börjar bli långhårig, känner mig trött och grinig, sov dåligt förra natten, hade druckit kaffe alldeles för sent. Det är ungefär där jag är i tillvaron just nu. Alla kommentarer jag får när jag berättar om min situation på facebook värmer mitt hjärta. Nej, nu får det räcka för idag. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Tack och lov är denna dag som varit fylld av vikarieångest snart genomlevd. Jag äter dåligt och sover om möjligt ännu sämre. I tidningen läser jag att konstnären Erling Johansson, bördig från Sarvisvaara är död, han blev 89 år. När jag av en slump råkar slå på radion hör jag brorssonen prata fotboll. Annars är sport ett ämne som inte alls intresserar mig men det är roligt att släkten uttalar sig. Förövrigt har här inte hänt så mycket. Jag skulle vilja komma till ett boende med samma frihet som jag borde få njuta av med personlig assistans men något sådant boende finns inte vad jag vet. På radio har jag också hört ordförande för lokalföreningen inom Synskadades riksförbund i Luleå uttala sig om hur farliga elsparkcyklarna är för synskadade och blinda. Det här får räcka för idag. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna dimmiga septembersöndag rinner sakta bort genom tiden, vart den tar vägen har jag inte den blekaste aning om. Här har bakats bananbröd för fulla muggar. Bara en stilla undran hur ska det gå med morgondagens assistans? Får två utländska vikarierande assistenter. Jag vill bara leva ett värdigt liv. Ett liv som alla andra. Fast jag inte är som alla andra. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.