anitamaki

Jag sitter här och tänker på allt som hänt den senaste tiden och på allt som kommer att hända. Tack goda skaparinna för att begravningen av en nära vän och glädjespridare gick bra, om man nu kan säga att en sådan tillställning går bra. Det var en vacker och stämningsfylld högtid, mycket folk som lämnade fram blommor. Nog om begravningen, livet måste gå vidare utan min vän och glädjespridare. Vi som finns kvar lever i en annan tid och det kommer att inträffa många händelser i världen som han inte får vara med om. På det privata planet händer följande, Nu till helgen får jag besök av en barndomsvän. Helgen därpå åker jag till Stockholm för att träffa mina kära vänner från Odensbacken. Vi ska åka tåg och gå på Abba-museeum. Vi brukar inte heller ha svårt att hitta samtalsämnen. Det ska bli underbart att få vara tillsammans med människor som jag tycker om och litar på. Idag har jag skrivit in mig på öppenvårdsrehab för att få en ny träningsperiod. Detta var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Tack goda skaparinna för att du höll mig i handen och hjälpte mig att genomleva begravningen av min vän Sigge. Nu gällder det att hitta ett sätt att förhålla sig till vardagen utan honom. Stillhetens kapäll var lagom stort. Mycket folk hade samlats för att följa Sigge till den sista vilan. Många höll tal vid kistan och blommor lämnades fram. Det var fruktansvärt att ta avsked av någon som jag känt hela mitt liv. Enligt min mor kom Sigge på hembesök till oss redan innan jag började skolan. Härmed lyser jag frid över minnet av min gode vän som har betytt så oerhört mycket för många av oss synskadade i Norrbotten. Även Sigges hustru Annalisa kom att betyda oerhört mycket för mig. Jag hoppas att fortsättningsvis få hålla kontakten med henne. Mina varmaste tankar går naturligtvis också till barnen. Linda, Anders och Annette med familjer. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Du goda skaparinna håll mig i handen och hjälp mig att genomleva denna svåra dag när jag ska på en nära väns begravning. I huvudet och med förnuftet vet jag att han är borta men det är hjärtat som inte alls vill förstå att han aldrig mer får hjälp upp för rampen. Aldrig mer kommer han in i mitt kök. Aldrig mer får jag höra honom säga "Terve missä käsi"? "Hallå var är handen"`?? Aldrigheten efter denna nära vän gör fruktansvärt ont och är svår att acceptera men livet måste gå vidare på något sätt.

Det är en lugn och stilla septemberdag och min personliga assistent har gått för en stund sedan. Jag sitter och reflekterar över livets gång. I skrivandets stund vill jag sjunga en vemodig septembersång utan text. Det roar mig att reflektera över hur olika ord är sammansatta. Ordet septemberdag ligger vackert i munnen. Jag säger det tyst för mig själv flera gånger. Även ordet septembersång ligger vackert i munnen och jag upprepar detta ord tyst för mig själv flera gånger.

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Föreningskamraten och vännen Sigge Poromaa har lämnat oss i djupaste sorg och saknad. Men mer om denna tråkiga händelse går att läsa om i andra texter som jag skrivit. Idag vill jag berätta vad SRF Luleå, lokalförening av Synskadades riksförbund gjorde torsdagen den 8 september. Tillsammans med några föreningskamrater åkte min personliga assistent och jag till Gunnarsby församlingsgård. Där fick vi ett mycket varmt mottagande av prästen i församlingen. Den trevliga utflykten började med en god lunch och där efter berättade prästen om alla sina resor. Han talade också om sitt sociala engagemang för svårt utsatta människor. När vi ätit berättade Gunnarsbyprästen om rättvisehandeln som byborna driver. Innan färden gick hemåt handlades det för fullt i rättvisebutiken. Det var en mycket trevlig dag som jag sent ska glömma. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.