anitamaki

Det är alldeles för länge sedan jag skrev, men föreningsarbetet inom SRF Synskadades riksförbund tar tid eftersom det är samarbetssvårigheter mellan personalen och styrelsen fick jag mycket att göra i min roll som verksamhetsrevisor. Tillsammans med styrelsen är det min uppgift att försöka bringa ordning på föreningsverksamheten vilket sannerligen inte är lätt, men det verkar som om jag har medlemmarnas förtroende och det är roligt när kunskaperna blir efterfrågade. Trots allt finns det människor i föreningen som ger migenergi och kraft att arbeta. En av dessa underbara människor är min vän och tvillingsjäl som jag har många djupa och långa och förtroliga telefonsamtal med. Vi bollar också tankar och idér om på vilket sätt vi kan hitta en bra lösning på problemet. I skrivandets stund tror vi att det blir bäst för alla parter att bilda en interimstyrelse där tre personer ingår. Tyvärr förekommer det mobbing och utfrysning av medlemmar och detta är enligt min mening inte acceptabelt vilket personalen och andra människor inte vill förstå.

Kvällen glider långsamt in i natten och det är läggdags. God natt och sov gott.

Kvällen har för länge sedan glidit in i natten och dagen avslutades med ett telefonsamtal med min kära vän och tvillingsjäl. Detta var dagen när jag äntligen fick tillbaka min telefon. Förövrigt har det planerats föreningsaktiviteter här. Nu börjar hjärnan säga ifrån, den vill gå och lägga sig. Bäst att lyda den.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Så har jag återigen blivit påmind om livets förgänglighet. Grundaren av hjälpmedelsföretaget Polarprint, Staffan Syk har avlidit till följd av en drunkningsolycka med kajak. Olyckan inträffade på lördagskvällen. Många synskadade i Norrbotten kände Staffan eftersom han arbetade med datahjälpmedel och taltidningsspelare. Själv har jag haft en del att göra med både Staffan och hans hustru Inger under olika perioder i livet. Staffan var visserligen inte den mest pedagogiska människa jag kände han hade svårt att kommunicera med människor när det gällde att lära ut sin enorma datakunskap. Bara en stilla undran, hur går det nu med verksamheten på Polarprint? Tack och farväl Staffan vila i frid.
Mina varmaste tankar går till din hustru Inger och barnen med familjer.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Hur ska livet bli? Vart ska jag ta vägen den dagen det inte längre går att visstas i byn på somrar, vid julhelger och andra högtider? Det är frågor som sysselsätter mina tankar just nu. Jag tänker också på hur jag ska kunna få en förändring i vardagen. Den här lägenheten känns inte som mitt hem den är bara en förvaringsplats i denna förhatliga stad där jag inte alls hör hemma. Här är människorna ytliga, här finns ingen trygghet och det är svårt att finna den där riktiga livsglädjen och motivationen att leva. Visst finns det stunder av meningsfullhet men ofta känns livet trist och tråkiggt. Resan till Helsingfors var ett undantag när jag var tillsammans med min vän och tvillingsjäl och hennes mamma kände jag mig glad, fri och lätt om hjärtat och så är det alltid när jag träffar min vän och tvillingsjäl hon ger mig sådan otrolig energi trots att livet farit hårt fram med henne också.

Jag har bestämt mig för att säga bort körsången eftersom föreningsaktiviteterna kommer att ta mycket tid. Distriktet av Synskadades riksförbund i Norrbotten är allt annat än stabilt och något kamratstöd är vi absolut inte mogna för. Människor vill inte engagera sig i verksamheten eftersom det dels inte duger det man gör och dels förekommer det mobbing och utfrysning av medlemmar.

Detta var allt för idag. Tack för att jag har fått lätta mitt hjärta.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Tisdagen den 7 augusti var ingen vanlig tisdag, eftersom det var min födelsedag, men det var inte vilken födelsedag som helst. Det var den dagen jag skulle resa till Finlands huvudstad Helsingfors tillsammans med mina vänner. Resan startade klockan 9 på morgonen med taxi till hemmaflygplatsen. Där fick min personliga assistent och jag hjälp att ta oss ombord på planet som skulle ta oss till Arlanda flygplats. En timme och 5 minuter senare landade vi och det var dags för ytterligare en kort taxifärd. Denna gång gick resan till Vertahamnen. Efter ett telefonsamtal till min vän och tvillingsjäl och när vi grejat en stund med min telefon var vi framme. Först funderade vi över om vi hade kommit rätt men ganska snart upptäckte vi att vi var där vi skulle. Nu var det hög tid för lunch och eftersom vädret visade sig från sin bästa sida bestämde vi oss för att sitta ute och jag kunde naturligtvis inte låta bli att ta en glass. Efter några timmars väntan träffade vi äntligen våra reskamrater och det blev dags att gå ombord på båten. Jag var fylld av glad förväntan inför resan det skulle bli härligt att få umgås med mina vänner. Förutom min vän och tvillingsjäl var hennes mamma med på resan. När vi packat upp var det dags att avnjuta en underbar middagsbufé, till efterrätt var det dags för dagens andra glass. När middagen var avklarad gick vi till baren där diverse drinkar intogs. Vi lyssnade på musik och pratade och efter en lång dag blev det sovdags. Nästa morgon hann vi med en god frukost innan vi var framme i Helsingfors. Vi vandrade runt i staden en stund och besökte Saluhallen. Tiden gick och det blev snart dags att bege sig tillbaka till båten. Där gjorde vi oss i ordning inför ännu en härlig kväll med god mat vin och mycket prat, jag handlade parfym och lakriz. Även denna kväll blev det läggdags och när jag gick till sängs kunde jag åter igen njuta av känslan av att vara på en båt. Tänk er att vaggas till ro av båtens gungande rytm. Morgonen där på var det dags för frukost och hemfärd det var som vanligt tråkigt att skiljas fråån mina underbara vänner.

Livet blev mycket roligare sedan jag lärde känna dig min kära vän och tvillingsjäl.
Tack för att du finns.

Idag glider jag omkring i tillvaron och funderar och filosoferar över livets gång. Det börjar bli otäckt att leva. En efter en av föreningskamraterna lämnar oss. Nog sagt om detta.

Det vore underbart att kunna få leva ett liv i full frihet. Tänk att kunna prata med mina vänner utan att någon annan hör vad jag säger. Tänk om drömmen om att kunna köpa det där lilla huset skulle gå i uppfyllelse. Tänk att finna någon att älska och hålla i hand. Att leva med fungtionsnedsättningar innebär att man aldrig tillåts att bli vuxen. Det finns alltid någon som talar om för mig hur jag ska leva mitt liv. Proffstyckarna och förstå sig påarna berättar gärna vad jag ska äta för att må bra. De talar också om vilka kläder jag ska bära. Proffstyckarna och förstå sig påarna har ofta synpunkter på vilka människor jag umgås med och varför jag umgås med just dem.

Dagens inlägg avslutas med en dikt.
VÅR VÄNSKAP
Vår vänskap har naggats ordentligt i kanten
och ännu en bro till trygghet har brunitt.
Vi har haft vår tid tillsammans.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Jag är ingen hemvändare utan en återvändare som nu är tillbaka på förvaringsplatsen efter två veckors vistelse i byn och där har det odlats släktrelationer, firats födelsedag. Jag har också varit på konsert.. Tillsammans med syster och svåger lyssnade jag på blusebandet Favorite hippis, där är lillebror frontfigur.

Nej nu mullrar åskan långt borta så det är bäst att sluta skriva.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.