anitamaki

Det har gått två veckor sedan vår älskade mamma lämnade oss i djup sorg och saknad och jag sitter här på förvaringsplatsen och reflekterar över livets gång. Min personliga assistent har lämnat mig för dagen. Underbara människor från när och fjärran ringer fortfarande och delar med sig av sin värme, omtanke och kärlek. Medan jag firade nyår tillsammans med goda vänner låg mamma på sitt yttersta och jag anade inte att jag aldrig mer skulle få höra den tunna rösten som jag tyckte så mycket om. Nu när hon är borta upphör rätten till tröst, trygghet och förlåt. Jag anses vara vuxen och måste själv ta hand om min gråt. Hur detta ska gå kan jag inte förstå. Ingen har lärt mig.

 

Det var allt jag hade på hjärtat idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Den här dagen började som de flesta andra dagar med dusch och frukost. Där efter blev det valberedningsarbete och sedan hände inget särskilt, jo förresten jag fick ett mycket trevligt telefonsamtal från en av mina skrivande kusiner. Hon tackade för boken som jag skickade till henne. Min kropp är här men i tankarna är jag i byn tillsammans med syskonen. Det är tyst och stilla här på förvaringsplatsen och kvällen håller sakta på att övergå till natt nen det gör ingenting eftersom jag är en nattmänniska. Det är spännande och rofyllt att vara uppe sent, man blir bara lite trött nästa dag. Tänk att detta nya år fick en dålig start, märkligt att mamma inte längre finns i livet, hon som alltid funnits för mig. Nu stundar andra tider. Vi får se vad som händer och sker. Dags att lägga sig och läsa bok.

 

Ha en god tid. Vi hörs och ses någongång någonstans i livet.

Dagens inlägg ska handla om längtan och samhörighet. Men först vill jag gärna berätta om filmen, En del av mitt hjärta som jag såg den 21 januari tillsammans med min personliga assistent och en god vän. Filmen bygger på musik och texter av Tomas Ledin. Jag är en upplevelse rikare sedan biobesöket eftersom det var möjligt att använda syntolkningsappen MovieTalk. Rösten som berättade vad som hände på bioduken var neutral, men det ska den ju vara. Syntolkens uppgift är att beskriva det som inte sägs i filmen, samt att beskriva olika miljöer.

 

I skrivandets stund glider jag omkring i tillvaron och längtar efter att få komma till byn. Det ska bli skönt att få dela sorgen efter mamma med mina närmaste. Jag hoppas innerligt att syskonrelationerna förblir goda även nu när mamma inte längre finns. Jag visste att den dagen skulle komma, men skjöt alltid tanken ifrån mig, tänkte inte nu, inte nu. Till slut gick det inte längre att slå ifrån mig det faktum att mamma var gammal och trött, liten, sliten och nött. Hon har fått komma hem till Kaunisvaara. Där ligger hon i en kista i bårhuset och väntar på att bli förd till den sista vilan av oss barn och barnbarn, syskon, släkt och vänner.

 

Detta var allt för idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Inget struntprat idag, tack. Jag vill gärna prata om meningen med livet. Det finns inte längre någon riktig glädje. Visst upplever jag stunder av glädje och lycka men det finns ingen harmoni i tillvaron och det har inte bara med sorgen efter mamma att göra. Jag känner mig vilsen, vet inte riktigt åt vilket håll jag ska gå på Sorgens väg. Kommer jag någonsin ut på andra sidan? Även om jag inte ser tillåter jag mig själv att ställa följande fråga, kommer jag någonsin mer att kunna se ljuset i tunneln? I skrivandets stund känns det som om det vore ett hål i mig. En bit av själen är borta, den som varken mamma eller pappa trodde på. Jag är fullständigt övertygad om att människor, djur, träd och allt annat levande har en själ inom sig. Hur skulle vi annars kunna tänka, känna och längta? I själen finns också ilska och besvikelse, den är med andra ord abstrakt och går inte att ta på men att vi har en själ inom oss är jag fullständigt övertygad om och jag gjorde mitt bästa för att få mina föräldrar att tro på själen men lyckades aldrig.

 

Detta var dagens tankar.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Livet utan mamma går vidare på något konstigt sätt. Idag har det städats här och efter lunchen tog min assistent och jag en härlig vinterpromenad till apoteket. Det är vad som hittills hhänt. Resten av den här dagen ska följande händelser inträffa om allt går som det är tänkt. Alldeles snart är det dags att äta middag, läsa tidningen, lyssna på radio och kanske prata i telefonen. Nej dagens inlägg blev bara struntprat.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Denna januarisöndag började som vanligt med dusch och frukost. Där efter pratade min personliga assistent och jag om allt möjligt och sedan var det dags att ringa några telefonsamtal, innan det blev lunchdags. Söndagar är långtråkiga, platta och innehållslösa. Det går trotts allt lite lättare att leva tack vare att jag kan ringa till syskon, släkt och vänner. Begravningen av mamma närmar sig och jag undrar i mitt stilla sinne hur det kommer att kännas att gå in i det tomma huset, barndomshemmet som en gång i världen var fyllt av liv och rörelse finns inte längre kvar. Vad ska jag nu ta mig till? Vart ska jag ta vägen under kommande somrar, jular och andra högtider? Kommer vi syskon att träffas på samma sätt som tidigare, nu när det inte längre finns någon medelpunkt att samlas omkring? Ingen som står vid fönstret och säger att nu kom det en bil upp för backen till gården. Ingen som hälsar mig välkommen hem med varm mat och kaffe. Det finns inte heller någon som packar och packar upp mina kläder med stor omsorg och kärlek. En omsorg och kärlek som jag tyvärr inte alltid förstod att uppskatta innan det var försent. Tack och förlåt älskade mamma.

 

Nej nu får det räcka för idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

All omtanke, kärlek och värme jag får från släkt, vänner och bekanta bär mig igenom den svåra sorgen. En vecka har gått sedan vår älskade mamma lämnade oss i stor sorg och saknad tomheten och aldrigheten efter henne är svår att acceptera. Jag bävar för att komma hem till Kaunisvaara och huset som visserligen har tagits över av en av mina bröder men ändå. Det blir aldrig mer som förr. Tänk om det gick att vrida tiden flera, flera år tillbaka, medan pappa fortfarande levde. Visst diskuterades det ofta i vårt hem men trygghet, kärlek och värme har aldrig varit någon bristvara hos oss. Här på köksbordet står en underbar bukett blommor som jag fått av goda vänner. Vid sådana här tillfällen frågar jag mig alltid, hur mycket omtanke, kärlek och värme finns det i världen? I dagens tidning står mammas dödsannons att läsa, detta har jag ännu inte förmått att göra. En del av denna snöiga dag har ägnats åt valberedningsarbete.

 

Slut för idag och tack för idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

I skrivandets stund mår jag ganska väl i kropp och själ. Moster har varit på besök och det var skönt att prata bort en stund med henne. Jag berättade när begravningen skulle bli vi fikade och pratade om annat. Under de senaste dagarna har telefonen gått varm. Bara en stilla undran, hur mycket kärlek, värme och omtanke finns det i världen? Idag fick jag blommor av en nära vän. Vad ska jag ta mig till utan mamma? Hur ska jag kunna fortsätta färden? Föräldralös och ensam i världen. Hur kommer framtida syskonrelationer att se ut? Frågorna är många och med tiden kommer svaren. Just nu kan jag höra mammas röst inom mig den säger att jag inte ska vara ledsen den tunna rösten talar om att hon har det bra nu, hon slipper lida mer och det borde jag vara tacksam för och visst är jag det men sorgen är så svår den skaver sönder min själ.

 

Det här får räcka för idag nu ska jag ringa min vän och tacka för de underbara blommorna.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

I morse vaknade jag till den andra dagen utan mamma och det känns mycket märkligt även om hon blev gammal och man inte får vara egoist. I skrivandets stund känns livet faktiskt lite lättare än det gjort den senaste veckan, det finns nog en framtid trots allt. Jag planerar inför skapa loss-helgen i Umeå. Hoppas jag får en assistent med mig. Denna förhoppning för genast tankarna till något helt annat, en av de viktigaste egenskaperna hos en personlig assistent måste väl ändå vara att lyssna på brukaren eller hur? Sedan kan jag som brukare naturligtvis ha fel i en åsikt men assistenten ska väl ändå ha en någolunda god lyssnarförmåga. Det gäller inte bara assistenten jag måste också kunna vara lyhörd för om assistenten har åsikter om mitt påstående. Nej det här blev flummigt, undrar om bloggbesökarna förstår vad jag menar, jag gör det knappt själv.

 

Bäst att sluta skriva för denna gång.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

11 dagars lång väntan är äntligen över och vår älskade mamma Hilda har somnat in och lämnat oss i djup sorg och saknad men i ljust och tacksamt minne bevarad. Hon var inte ensam under sin sista tid i livet, inte en sekund. Barn och barnbarn fanns ständigt vid hennes sida. Det visar vilken gemenskap och sammanhållning det finns inom familjen och släkten. Jag har sex biologiska syskon med respektive som är fantastiska var och en på sitt sätt. I denna syskonskara som består av fyra charmiga bröder och allra käraste syster min. Egentligen har jag två stora systrar den ena är min kära kusin. Jag betraktar henne som min stora, stora syster eftersom våra familjer står varandra mycket nära. Mamma var en viktig länk mellan oss och nu finns hon inte längre. Det återstår att se hur framtiden blir utan henne. Kommer köket hos Evalds att bli den naturliga samlingspunkten för skoj skratt och allvar? Livet måste gå vidare på något sätt i skrivandets stund vet jag bara inte hur. Jag kan inte längre ringa till mamma varje dag vilket jag gjort sedan 1996. Det finns fortfarande så mycket jag hade velat fråga om men framför allt hade det varit skönt att få säga tack och förlåt älskade mamma. Men det är för sent. I mitt liv tycks allt alltid vara för sent.

 

Det var allt för idag nu får mamma vila i ro.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Vi går i väntans tider och det är jobbigt men det måste genomlidas. Kan vår älskade mamma inte få somna in. Trots den svåra sorgen växer skaparglädjen hos mig. Det finns två ord som hör ihop på något sätt och det är följande, skaparglädje och framtidstro. I skrivandets stund är det lite svårt att känna någon framtidstro eftersom mamma inte vill släppa taget det är svårt att koncentrera tankarna på något annat men jag ska försöka. Jag har inte bara fyra fantastiska bröder utan också tre underbara svägerskor, ojdå jag höll på att glömma min kära svåger som inte vet hur väl han vill mig. I denna svåra stund är det skönt att vi får så mycket omtanke, värme och kärlek av släkt, vänner och bekanta. Det känns också skönt att veta att mamma inte är ensam i sin kamp. Bara en stilla undran, hur länge tror hon sig kunna lura döden?

 

Det här får räcka för idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Det känns som om tiden är på väg att stanna eftersom vår älskade mamma Hilda Karolina Mäki ligger och vill inte släppa taget om livet. Jag hade mer än gärna velat vara hos henne, jag hade velat säga tack och förlåt. En tröst i sorgen är att hon inte är ensam,bröderna är där. Tänk vilken viktig person mamma är och då menar jag inte bara min egen mor utan allmänt. Om du lyssnar på sommar och vinterprogrammen där människor berättar om sina liv är det sin mamma de pratar varmt om. I skrivandets stund är jag splittrad och önskar bara att mamma får somna in i lugn och ro omgiven av barn och barnbarn med respektive. Förnuftet och hjärtat talar med varandra. Förnuftet säger att mamma är gammal och trött, liten, sliten och nött och att det är bäst som sker. Men hjärtat vill inte förstå att det är min egen mamma det handlar om. Det känns som om jag står på en äng och betar som ett vilsegånget får.

Det var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Jul och nyårsfirandet är över och en ny och förhoppningsvis spännande tid har tagit sin början. Den första dagen av 2020 inleddes i Uppsala tillsammans med goda vänner och julen firades i Kiruna med storebror och hans familj. Mycket har hänt sedan jag skrev och många tankar snurrar hit och dit i huvudet. Mamma är dålig och en bekant har lämnat oss i stor sorg och saknad, som tur är har jag ytterligare en resa att se fram emot. I skrivandets stund känns det faktiskt skönt att vara tillbaka här på förvaringsplatsen. Veckan i Uppsala har varit både bra och dålig mina vänner är fantastiska människor som alltid tror på mig. Vännerna lyssnar till vad jag har att säga i olika diskussioner. Där emot har den personliga assistansen fungerat mindre bra. Kvinnan jag hade med mig lyssnade inte alls på mig, hon skulle med lätthet kunna ta över mitt liv om hon bara fick tillåtelse. Tyvärr hade jag som vanligt alldeles för höga förväntningar på henne, att jag aldrig lär mig. Mamma blir allt sämre för varje dag som går. Förmodligen är slutet nära.

 

Nu har jag lättat mitt hjärta för idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.