anitamaki

Det är alldeles för länge sedan jag skrev, men föreningsarbetet inom SRF Synskadades riksförbund tar tid eftersom det är samarbetssvårigheter mellan personalen och styrelsen fick jag mycket att göra i min roll som verksamhetsrevisor. Tillsammans med styrelsen är det min uppgift att försöka bringa ordning på föreningsverksamheten vilket sannerligen inte är lätt, men det verkar som om jag har medlemmarnas förtroende och det är roligt när kunskaperna blir efterfrågade. Trots allt finns det människor i föreningen som ger migenergi och kraft att arbeta. En av dessa underbara människor är min vän och tvillingsjäl som jag har många djupa och långa och förtroliga telefonsamtal med. Vi bollar också tankar och idér om på vilket sätt vi kan hitta en bra lösning på problemet. I skrivandets stund tror vi att det blir bäst för alla parter att bilda en interimstyrelse där tre personer ingår. Tyvärr förekommer det mobbing och utfrysning av medlemmar och detta är enligt min mening inte acceptabelt vilket personalen och andra människor inte vill förstå.

Kvällen glider långsamt in i natten och det är läggdags. God natt och sov gott.

Kvällen har för länge sedan glidit in i natten och dagen avslutades med ett telefonsamtal med min kära vän och tvillingsjäl. Detta var dagen när jag äntligen fick tillbaka min telefon. Förövrigt har det planerats föreningsaktiviteter här. Nu börjar hjärnan säga ifrån, den vill gå och lägga sig. Bäst att lyda den.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Så har jag återigen blivit påmind om livets förgänglighet. Grundaren av hjälpmedelsföretaget Polarprint, Staffan Syk har avlidit till följd av en drunkningsolycka med kajak. Olyckan inträffade på lördagskvällen. Många synskadade i Norrbotten kände Staffan eftersom han arbetade med datahjälpmedel och taltidningsspelare. Själv har jag haft en del att göra med både Staffan och hans hustru Inger under olika perioder i livet. Staffan var visserligen inte den mest pedagogiska människa jag kände han hade svårt att kommunicera med människor när det gällde att lära ut sin enorma datakunskap. Bara en stilla undran, hur går det nu med verksamheten på Polarprint? Tack och farväl Staffan vila i frid.
Mina varmaste tankar går till din hustru Inger och barnen med familjer.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Hur ska livet bli? Vart ska jag ta vägen den dagen det inte längre går att visstas i byn på somrar, vid julhelger och andra högtider? Det är frågor som sysselsätter mina tankar just nu. Jag tänker också på hur jag ska kunna få en förändring i vardagen. Den här lägenheten känns inte som mitt hem den är bara en förvaringsplats i denna förhatliga stad där jag inte alls hör hemma. Här är människorna ytliga, här finns ingen trygghet och det är svårt att finna den där riktiga livsglädjen och motivationen att leva. Visst finns det stunder av meningsfullhet men ofta känns livet trist och tråkiggt. Resan till Helsingfors var ett undantag när jag var tillsammans med min vän och tvillingsjäl och hennes mamma kände jag mig glad, fri och lätt om hjärtat och så är det alltid när jag träffar min vän och tvillingsjäl hon ger mig sådan otrolig energi trots att livet farit hårt fram med henne också.

Jag har bestämt mig för att säga bort körsången eftersom föreningsaktiviteterna kommer att ta mycket tid. Distriktet av Synskadades riksförbund i Norrbotten är allt annat än stabilt och något kamratstöd är vi absolut inte mogna för. Människor vill inte engagera sig i verksamheten eftersom det dels inte duger det man gör och dels förekommer det mobbing och utfrysning av medlemmar.

Detta var allt för idag. Tack för att jag har fått lätta mitt hjärta.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Tisdagen den 7 augusti var ingen vanlig tisdag, eftersom det var min födelsedag, men det var inte vilken födelsedag som helst. Det var den dagen jag skulle resa till Finlands huvudstad Helsingfors tillsammans med mina vänner. Resan startade klockan 9 på morgonen med taxi till hemmaflygplatsen. Där fick min personliga assistent och jag hjälp att ta oss ombord på planet som skulle ta oss till Arlanda flygplats. En timme och 5 minuter senare landade vi och det var dags för ytterligare en kort taxifärd. Denna gång gick resan till Vertahamnen. Efter ett telefonsamtal till min vän och tvillingsjäl och när vi grejat en stund med min telefon var vi framme. Först funderade vi över om vi hade kommit rätt men ganska snart upptäckte vi att vi var där vi skulle. Nu var det hög tid för lunch och eftersom vädret visade sig från sin bästa sida bestämde vi oss för att sitta ute och jag kunde naturligtvis inte låta bli att ta en glass. Efter några timmars väntan träffade vi äntligen våra reskamrater och det blev dags att gå ombord på båten. Jag var fylld av glad förväntan inför resan det skulle bli härligt att få umgås med mina vänner. Förutom min vän och tvillingsjäl var hennes mamma med på resan. När vi packat upp var det dags att avnjuta en underbar middagsbufé, till efterrätt var det dags för dagens andra glass. När middagen var avklarad gick vi till baren där diverse drinkar intogs. Vi lyssnade på musik och pratade och efter en lång dag blev det sovdags. Nästa morgon hann vi med en god frukost innan vi var framme i Helsingfors. Vi vandrade runt i staden en stund och besökte Saluhallen. Tiden gick och det blev snart dags att bege sig tillbaka till båten. Där gjorde vi oss i ordning inför ännu en härlig kväll med god mat vin och mycket prat, jag handlade parfym och lakriz. Även denna kväll blev det läggdags och när jag gick till sängs kunde jag åter igen njuta av känslan av att vara på en båt. Tänk er att vaggas till ro av båtens gungande rytm. Morgonen där på var det dags för frukost och hemfärd det var som vanligt tråkigt att skiljas fråån mina underbara vänner.

Livet blev mycket roligare sedan jag lärde känna dig min kära vän och tvillingsjäl.
Tack för att du finns.

Idag glider jag omkring i tillvaron och funderar och filosoferar över livets gång. Det börjar bli otäckt att leva. En efter en av föreningskamraterna lämnar oss. Nog sagt om detta.

Det vore underbart att kunna få leva ett liv i full frihet. Tänk att kunna prata med mina vänner utan att någon annan hör vad jag säger. Tänk om drömmen om att kunna köpa det där lilla huset skulle gå i uppfyllelse. Tänk att finna någon att älska och hålla i hand. Att leva med fungtionsnedsättningar innebär att man aldrig tillåts att bli vuxen. Det finns alltid någon som talar om för mig hur jag ska leva mitt liv. Proffstyckarna och förstå sig påarna berättar gärna vad jag ska äta för att må bra. De talar också om vilka kläder jag ska bära. Proffstyckarna och förstå sig påarna har ofta synpunkter på vilka människor jag umgås med och varför jag umgås med just dem.

Dagens inlägg avslutas med en dikt.
VÅR VÄNSKAP
Vår vänskap har naggats ordentligt i kanten
och ännu en bro till trygghet har brunitt.
Vi har haft vår tid tillsammans.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Jag är ingen hemvändare utan en återvändare som nu är tillbaka på förvaringsplatsen efter två veckors vistelse i byn och där har det odlats släktrelationer, firats födelsedag. Jag har också varit på konsert.. Tillsammans med syster och svåger lyssnade jag på blusebandet Favorite hippis, där är lillebror frontfigur.

Nej nu mullrar åskan långt borta så det är bäst att sluta skriva.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Detta har verkligen varit en intensiv nyhetsdag. Dels brinner det i skog och mark på olika håll i landet och dels startar gruvverksamheten i Kaunisvaara på nytt, klockan 14 idag sprängdes den första symboliska salvan. Det känns spännande den som lever får se vad som händer och sker. Värmen och torkan ställer till det för många. Brandkor och räddningstjänster får jobba som aldrig förr eftersom skogsbränder rasar på olika håll i länet, bland annat i Jokkmokk.

Med detta inlägg önskas alla läsare en glad sommar. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

I denna varma och sköna sommarkväll sitter jag här i tystnaden och stillheten på förvaringsplatsen och undrar när denna skitsommar ska ta slut. Förhoppningsvis blir resan till Helsingfors rolig. Ändå är jag besviken på det mesta här i livet. Jag hade sett fram emot att få odla både släkt och vänskapsrelationer och telefonen fortsätter att krångla. Nu går det inte att skicka sms med hjälp av telefonboken. Besvikelsen känns som ett stort, mörkt hål inom mig.

Trots allt önskar jag er alla en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Här i natten den sena sitter jag och ska försöka göra bokslut över denna julilördag som snart är genomlevd. Så här års brukar jag roa mig med att lyssna på de olika sommarpratarna i p1. Hittills har jag hört Clas Monsson, Bianca Ingrosso, Kaj Linna, Anna Serner , Mark Levengood och Eva Rydberg. Mark Levengood och Eva Rydberg är de jag lättast har kunnat identifiera mig med men även Clas Monsson och Anna Serner var värda att lyssna till. Det känns märkligt att besöka förvaringsplatsen under några dagar och sedan ge sig iväg till byn igen. I skrivandets stund funderar jag mycket över det politiska läget i vårt land. Hur kan någon människa rösta på Sverigedemokraterna? Jag blir fruktansvärt rädd och ställer mig ofta frågan vart är vi på väg? Vad är de som röstar på främlingsfientliga partier så missnöjda med? Samtidigt skulle det vara intressant att höra vad till exempel en Sverigedemokrat anser om andra avvikande grupper än invandrare och flyktingar. Vid närmare eftertanke vill jag inte höra talas om den otäcka människosynen de har eftersom jag anser att alla människor är lika mycket värda oavsett var de kommer ifrån, vilken läggning de har eller om man har någon funktionsnedsättning. Nej nu börjar jag bli trött den här diskussionen måste jag fortsätta någon annan gång.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

I denna sena sommarkväll sitter jag här på förvaringsplatsen och tänker på hur det var när jag kom till byn den 25 juni, ingenting blev som jag tänkte. Först var handväskan borta och i den låg kammen som jag håller i handen när jag lyssnar på en bok, ser på teve eller hör på radio och det blev naturligtvis panik. Men det skulle bli värre. När handväskan och kammen var återfunna bestämde sig min nyinköpta telefon som jag tycker så mycket om för att lägga av. Efter lite krånglande och diverse telefonsamtal hit och dit fick jag låna försäljarens telefon och den har jag fortfarande eftersom min är ivägskickad på reparation. Men tro för all del inte att eländet slutade där. En vecka senare var det dags för marknad i Pajala och jag hade länge sett fram emot att få träffa mina vänner och besöka marknaden tillsammans med dem. Men det blev tyvärr inte så eftersom vännerna hade bråttom till tåget, jag blev förståss både ledsen och besviken , men det är ingenting att göra åt saken nu. Jag missade tyvärr också att träffa pappas kusiner som betyder oerhört mycket för mig. Så hittills har det varit en skitsommar men förhoppningsvis blir den väl bättre när jag snart återvänder till byn , denna gång för att odla syskonrelationer.

Det är tomt, tyst och stilla här på förvaringsplatsen sedan barndomsvännen har åkt och lämnat mig ensam med den stora saknaden. Vår trevliga samvaro började på torsdagen med god mat och mycket prat om livet. På midsommaraftonen gjorde vi en utflykt till Kolarens kafé, i Karlsvik, utanför Luleå. Där njöt vi av god mat och en avslappnad och trevlig stämning. I detta mysiga, gamla hus var stolar, bord, golv, tak och väggar tillverkat av trä. Man kan verkligen säga att det där huset har en själ. Det kändes som om det sa "Tack och välkomna åter". Dagen därpå var det dags för ytterligare en utflykt. Denna gång gick färden till restaurang Alcatraz. Där åt vi god thaimat men stämningen var inte alls lika trevlig.

Detta var allt för den här gången.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Hej min vilsna sommarsvala och välkommen in i mitt liv.
Här hos mig ska du alltid vara.
Mitt hem är ditt bo.
Här finns glädje, hopp, förväntan och framtidstro.
Här finns kärlek, trygghet, lugn och ro.

Det finns så många tankar inom mig som vill ut men jag får inte tag på början av tråden. Det inträffar tyvärr alldeles för många negativa händelser inom SRF, Synskadades riksförbund. Distriktsstyrelsen i Norrbotten kommer inte vidare i verksamheten eftersom man inte får någon arbetsro och jag blir fruktansvärt illa berörd när min kära vän och tvillingsjäl blir påhoppad hela tiden, hon som verkligen försöker jobba.

Nu fylls hjärnan av trötthet så det är bäst att sluta skriva.

Ha en god tid.Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Denna nationaldag är snart till ända. Jag sitter och funderar, reflekterar och filosoferar över livets gång. Visst har jag vänner som jag bryr mig om och som bryr sig om mig. Men Det är ingen idé att söka kärlek och bekräftelse på att jag duger som jag är. Jag kommer ändå aldrig att bli den viktigaste människan i världen för någon.

Dagens inlägg börjar med lite poesi.

SE MIG

Se mig hör mig rör mig.
Håll mig hårt.
Längtar så, kan du förstå?
Se mig hör mig rör mig.
Håll mig hårt.
Utan dig känns livet svårt.

Tänk om jag någon gång skulle få som jag vill i detta liv, då skulle jag köpa det där lilla, fina Älvsbyhuset med bastu och gästrum som jag så gärna vill ha, men det finns tyvärr inte nog med pengar.


Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Denna majdag lider mot sitt slut och jag har kommit hem från det sista körrepet för den här terminen, det känns lite vemodigt eftersom vår kära Elin inte fortsätter att leda YuyouyJouvoice Luleå till hösten. Annars händer här inte mycket, jo förresten drömmen om att skaffa en ny telefon har äntligen blivit verklighet. Det är en hel del att lära sig men om jag får säga det själv går det ganska bra.

I skrivandets stund är jag uppfylld av en ny känsla, nämnligen den att känna sig redo för att träffa någon som jag kan inleda en vänskapsrelation med och förhoppningsvis utvecklas denna vänskapsrelation till kärlek. Nej nu börjar min hjärna gå på sparlåga. Så jag slutar för denna gång.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

I skrivandets stund är jag uppfylld av många olika känslor. Livet är fyllt av glädje, hopp och förväntan inför framtiden och tänk att drömmen om den nya telefonen äntligen gick i uppfyllelse. Men mitt sinne är också fyllt av vemod och sorg när jag tänker på att en släkting begravs på lördag. Mina varmaste tankar går till hennes anhöriga. Något som berikar min tillvaro på ett positivt sätt är att jag snart får träffa min vän och tvillingsjäl som jag inte har pratat med på några dagar.

Nu får det räcka för idag.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Torsdagen den 24 maj var en speciell dag i mitt liv., det var nämnligen dagen när här anskaffades en ny telefon. Jag som alltid längtat efter en iPhone tycker annorlunda idag. Den nya apparaten heter Smart vision 2, Kapsys. Att lära sig nya saker tycks vara en stor del av mitt liv. Det är spännande med alla ljud och signaler som finns i telefonen. Samtidigt känns det lite snurrigt. Bara en stilla undran, hur ska det gå att hålla reda på alla knappar? Skam den som ger sig.

Inte heller den här gången lyckades jag träffa en bekant från förr i tiden som jag gärna skulle vilja bli god vän med. Vad gör jag för fel eftersom karlar inte vågar ta kontakt med mig? I det här fallet är jag absolut inte ute efter någon kärleksrelation i första hand, det vore roligt att träffa honom och få ge honom en bamsekram.

Nu har jag lättat mitt hjärta för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

En barndomsdröm har gått i uppfyllelse. Jag ska förklara senare i denna text. Ibland blir det tvära kast i livet. Tanken var att jag skulle få kärt besök av min vän och tvillingsjäl men planerna ändrades snabbt och jag gick på gemenskapsträff med HSO. Vi pratade bland annat om hur det kunde vara att leva med psykisk ohälsa. Vi diskuterade också vikten av att leva här och nu. När jag kom hem från kamratträffen låg ett paket på köksbordetoch det visade sig vara från min kära vän och tvillingsjäl.

Nu ska jag berätta om barndomsdrömmen som har gått i uppfyllelse. Vid sex års ålder tvingades jag för första gången att lämna min familj, släkt och vänner. Det bar av med tåg till Gerdahemmet i Åby, utanför Norrköping. Gerdahemmet var ett barnhem dit blinda barn kom från hela landet. Vi skulle vänja oss vid att vara borta hemifrån. Jag var rädd för de andra barnen eftersom de åstadkom så många konstiga ljud och läten, en del skrek och andra smackade omotiverat med tungan. Jag förstod ingenting och ingen förklarade vad det var frågan om. Efter tre veckor fyllda av gråt och tandagnisslan vande jag mig långsamt vid de andra barnen och började ta kontakt i hopp om att få åtminstone en vän men det lyckades inte. Det blev att söka sig till personalen, det var där jag fann tryggheten. Dagarna på Gerdahemmet var fyllda av lek vi fick gå i förskola. Där skulle vi bland annat lära oss att klippa och klistra. Men jag passade aldrig in bland de andra barnen, jag kände mig ensam och rädd. När mamma kom och hämtade hem mig till påsk kände min glädje inga gränser. Till avskedsgåva gav de religiösa tanterna mig ett stort paket. Det visade sig innehålla ett stort påskägg av choklad, gissa om jag blev glad? Jag har varken förr eller senare sett något liknande. Inte förrän idag, mer än 50 år senare. I paketet som jag fick från min kära vän och tvillingsjäl låg nämnligen just det, ett stort påskägg av choklad. Lyckan över denna överraskning är obeskrivlig.

Timmen är sen och jag börjar bli trött.
Ha en god tid. Vi ses och hörs någon gång någonstans i livet.