anitamaki

Denna sista septemberdag är snart genomlevd idag arbetar en ordinarie assistent och det känns skönt men förhoppningsvis ordnar det sig nu när jag vet att jag får bra vikarierande assistenter, om inte vad gör jag då? Nå den sorgen tar jag då. Fredagen den 29 september bjöd livet på en trevlighet lillebror med fru och vovve var här. De levererade följande nyhet. -Vi ska flytta till Kiruna. Jag trodde först inte att det var sant men paret stod på sig och jag tvingades inse faktum. Ett trevligt frissabesök har jag har jag också varit med om sedan jag skrev sist. På måndag börjar min nya assistent sitt arbete med mig vi får väl se hur det går. Mitt liv kretsar mycket kring den personliga assistansen. Jag ser fram emot att mina två vikarierande assistenter kommer. Det är människor som jag känner väl sedan länge men nog om assistansen för tillfället. En stor del av den här dagen har ägnats åt föreningsarbete. Tänk om alla kunde ställa upp utan att knorra men det verkar vara omöjligt åtminstone inom den så kallade handikapprörelsen. Bara en stilla undran, vart tog solidariteten vägen? Nej, nu ska Gardina kvällsfika och ringa sin goda fe. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag gillar att syssla med ord och det vore väl konstigt om jag inte gjorde det eftersom jag skriver, tänker på ordet septembermåndag. Vilket fint sammansatt ord. Idag är det inskolning av en ny assistent. Nu får jag förhoppningsvis lugn och ro i tillvaron. Den här veckan är det bra vikarierande assistenter som kommer. Bara en stilla undran angående telefonen. Varför sätter man in ett föråldrat operativsystem i Smart vision 3? Så det får vara allt för den här gången. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Funderingarna omkring ämnet hjälpmedel fortsätter. Min rollator och jag kommer snart att gå skilda vägar. Vi har kämpat tillsammans under många år men nu är han gammal och behöver finna vila. Telefonen som jag talade om i mitt tidigare inlägg borde förskrivas som hjälpmedel. Eftersom den har tydliga knappar och går lätt att använda för dig som är synskadad/blind och har det besvärligt med finmotoriken i händerna. Det jag tycker är spännande med telefoner av allehanda slag är de olika ringsignalerna, det finns också flera smssignaler. Ringsignaler och ljud har alltid fascinerat mig, tänk att få spela med ringklockor i olika tonarter. Annars har helgen varit lugn och stilla tillsammans med min kära assistent. Vi har lyssnat på två poddavsnitt med Ida Kjos. Jag har passat på att sova samtidigt som jag lyssnade på en tråkig inläsning avSRF:s förbundstidning Perspektiv. Nu har jag lättat mitt hjärta för idag. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nu sitter jag här på förvaringsplatsen och funderar över livet, har alldeles nyss haft ett effektivt styrelsemöte med föreningen Synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar, SMYF. Iskrivandets stund mår jag ganska bra. Det känns skönt när de ordinarie assistenterna arbetar men som det ser ut för tillfället har jag bra vikarierande assistenter även om jag oroar mig för fredagen. För en tid sedan skaffade jag mig en ny telefon som heter Smart vision 3 den har tydliga knappar och är lätt att använda för dig som är synskadad/blind och har svårigheter med händerna. Problemet är bara att telefonen inte förskrivs som hjälpmedel vilket innebär att den av många anses vara dyr. Jag tycker att den borde förskrivas som hjälpmedel. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna dag får anses vara en av de bättre dagarna i mitt liv. Jag har en vikarierande assistent som känner mig väl och vet precis hur jag vill ha det. Fast egentligen är hon inte någon vikarie utan en kär assistent som har stått ut med mig under 18 års tid. En intensiv möteshelg är över. Lördagens möte med SMYF handlade om personlig assistans och igår hade jag en trevlig sammankomst med skrivargruppen. Inte får jag göra mycket själv när jag har vikarierande assistenter, jag känner mig påpassad av dem de följer efter mig varje steg jag tar men jag ska inte klaga nu följer några dagar av lugn och ro. Nu vill magen ha mat så det är bäst att sluta för den här gången. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag sitter här på förvaringsplatsen och funderar över dagens möte med föreningskamraterna i föreningen Synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar, mötet handlade om personlig assistans men jag är inte nöjd med mitt ledarskap. Idag har jag ytterligare en vikarierande assistent. Jag känner henne från nattpatrullen och vi fungerar mycket bra tillsammans. N har min punktdisplay bestämt sig för att lägga av men så där är det när man får gamla grejer som hjälpmedel och ingen kan eller förstår våra behov, eller, hemska tanke kan det vara så att makthavare och beslutsfattare helt enkelt inte vill förstå att vi bara vill leva ett värdigt liv ett liv som alla andra fast vi inte är som alla andra. Nu är det dags att vila och lyssna på tidningen. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Efter flera dagar av vikarieångest känns tillvaron lättare. I morse när en vän ringde och berättade att hon ville arbeta här som vikarie var det som om en sten hade fallit från mitt hjärta. Äntligen kanske till och med jag kan få lugn och ro i livet och koncentrera mig på saker jag vill göra, till exempel skriva och föreningsarbeta. En vikarie tog ordinarie assistentens mat, samma person använde inneskor som tillhörde den ordinarie personalen. människor upphör aldrig att förvåna mig. Annars har här inte hänt så mycket trots det soliga vädret har jag faktiskt inte varit ut. Vi får väl se om jag kan råda bot på den saken imorgon. Börjar bli långhårig, känner mig trött och grinig, sov dåligt förra natten, hade druckit kaffe alldeles för sent. Det är ungefär där jag är i tillvaron just nu. Alla kommentarer jag får när jag berättar om min situation på facebook värmer mitt hjärta. Nej, nu får det räcka för idag. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Tack och lov är denna dag som varit fylld av vikarieångest snart genomlevd. Jag äter dåligt och sover om möjligt ännu sämre. I tidningen läser jag att konstnären Erling Johansson, bördig från Sarvisvaara är död, han blev 89 år. När jag av en slump råkar slå på radion hör jag brorssonen prata fotboll. Annars är sport ett ämne som inte alls intresserar mig men det är roligt att släkten uttalar sig. Förövrigt har här inte hänt så mycket. Jag skulle vilja komma till ett boende med samma frihet som jag borde få njuta av med personlig assistans men något sådant boende finns inte vad jag vet. På radio har jag också hört ordförande för lokalföreningen inom Synskadades riksförbund i Luleå uttala sig om hur farliga elsparkcyklarna är för synskadade och blinda. Det här får räcka för idag. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna dimmiga septembersöndag rinner sakta bort genom tiden, vart den tar vägen har jag inte den blekaste aning om. Här har bakats bananbröd för fulla muggar. Bara en stilla undran hur ska det gå med morgondagens assistans? Får två utländska vikarierande assistenter. Jag vill bara leva ett värdigt liv. Ett liv som alla andra. Fast jag inte är som alla andra. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag sitter här på förvaringsplatsen och låter septembertankarna komma och gå som de själva vill. Ordningen är återställd åtminstone för tillfället min ordinarie personliga assistent är tillbaka. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag förmodligen aldrig sökt personlig assistans. De privata assistansbolagen som jag har erfarenhet av fullföljer inte sina åtaganden. I min genomförandeplan står att jag vill ha personal som kan svenska. Jag har absolut ingenting emot invandrare och flyktingar, inte på något sätt men jag kräver att personalen som blir hitskickad av den kundansvariga ska kunna språket och förstå Sveriges kultur. Inte får jag göra mycket själv när invandrare arbetar som assistenter, de vill gärna ta över. Många av dem har en fruktansvärt nedlåtande attityd mot människor med olika funktionsnedsättningar, Imitt fall blinda och rörelsehindrade. Ja detta var dagens septembertankar återkommer imorgon eller någon annan dag. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Mitt i all bedrövelse har livet bjudit på trevligheter men låt mig ta det hela från början. Dagen började som vanligt med dusch och frukost. Efter några telefonsamtal med en kundansvarig på assistansbolaget fick jag veta att fredagshjälpen hade löst sig. Bäst som jag satt och åt lunch ringde det på dörren och utanför stod kära kusinen med man, dotter och hund, behöver jag säga att jag blev både glad och överraskad. Efter ett snabbfika fick jag assistentbesök av en god vän från förr i tiden. Vi pratade om allt som hänt sedan vi sågs och det var en hel del. Jag som trodde att denna dag skulle gå till spillo. I skrivandets stund har jag ytterligare en vikarierande assistent men det får gå på något sätt livet är inte alltid lätt. Detta var dagens betraktelse. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag lever i en bubbla omgiven av många märkliga människor. En assistent gick hem mitt under pågående introduktion. Sedan dess har här varit många vikarierande assistenter, dagens vikarie är bra. Morgondagens assistans är delvis löst. Jag har varit till assistansbolaget Inre kraft men det blev ingen träning beroende på sjukdom. Bara en stilla undran, när ska jag få lugn och ro i livet? När ska jag finna tryggheten? Tilliten till människor går förlorad. Att få uppleva kärlek och närhet till en man är bara att glömma. Detta får vara allt för idag. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Sommaren är över och hösten är här med allt av vemod, sorg och smärta. Den 5 september hade jag introduktion med en vikarierande assistent, detsamma har jag idag men med en annan person. Det här assistansbolaget som jag nu anlitar visar sig inte vara mycket bättre än det jag hade tidigare. Det är svårt att hitta personal påstår arbetsledaren men det tror jag vad jag vill om. Det har inträffat en annan tråkig händelse i mitt liv. Min tidigare pojkvän har avlidit till följd av cancer. Han har visserligen inte funnits i mitt liv på det sättet men vi föreningsarbetade ganska bra ihop och jag har känt honom sedan jag var 19 år, det känns som om alla dör ifrån mig ingen får man behålla. Nu ska jag gå och vara trevlig med mina assistenter, vikarien verkar bra och den ordinarie assistenten åker på semester, jag önskar henne och hennes man varmt lycka till. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

"De goda åren med bra personlig assistans tycks vara över för min del". Det säger blinda och rörelsehindrade Anita Mäki, Luleå. Anita är blind och rörelsehindrad sedan barndomen, blindheten beror på en kuvösskada, vad som orsakat CP-skadan har Anita aldrig fått någon riktig klarhet i. När Anita börjar berätta om sin uppväxt finns det inget som kan stoppa henne. Anita berättar. "Jag är uppväxt i Kaunisvaara tillsammans med föräldrar och fem syskon men jag tvingades lämna familj, släkt och vänner vid sex års ålder för att åka till Gerdahemmet i Åby strax utanför Norrköping". Anita berättar att hennes liv kan delas upp i olika sektioner.Gerdahemmet, Tomteboda och Ekeskolan. Idag bor Anita i Luleå vilket hon gjort sedan 1983. När hon flyttade från Kaunisvaara till Luleå anlitade hon den kommunala hemtjänsten men det fungerade inte enligt Anita eftersom det var många olika personer som kom. 1994 kom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Denna lag innebar att Anita och många andra i liknande situation fick möjlighet att söka personlig assistans vilket Anita gjorde. Efter många krångliga turer fick Anita sin efterlängtade assistans och den fungerade mer eller mindre bra. Idag fungerar assistansen så länge den ordinarie personalen inte blir sjuka och orkar arbeta. "Det är fruktansvärt när det kommer vikarier som aldrig varit här". Säger Anita avslutningsvis. Hon funderar fram och tillbaka vad ska hon ta sig till med sitt liv? Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid Vi hörs och ses någon gång någonstans.