anitamaki

Hur länge måste jag leva och bo här på denna förvaringsplats som är alldeles för liten för mig och mina behov? Hur länge ska jag tvingas leva här i denna förhatliga stad där jag inte alls hör hemma? Här i denna förhatliga stad känner jag bara vantrivsel och otrygghet i vardagen. Här kommer jag inte människorna in på livet, de är hårda, kantiga och ytliga, de släpper inte in mig. Varför det är så kan jag varken svara på eller förstå. Människorna som bor här i denna förhatliga stad vill gärna agera proffstyckare och förstå sig påare. De är bra på att tala om hur jag ska leva mitt liv, vad jag ska äta och vilka kläder jag ska bära. Men om jag skulle råka ha synpunkter på hur proffstyckarna och förstå sig påarna lever, då blir det genast liv i luckan. Tänk att få leva livet på sina egna villkor, men som blind och rörelsehindrad tillåts man aldrig att bli vuxen , man anses inte kunna ta ansvar för sitt eget liv.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

De två senaste dagarna har jag blivit utkastad i otryggheten. Jag har fått duschhjälp av främmande händer som tog i min kropp. Händer som jag inte själv hade valt. De främmande händerna tillhörde en vikarierande personlig assistent. Hon grävde i mina skåp och tog fram mina rena kläder. Vikarien lagade mat och städade. Jag är en grå och obetydlig liten varelse. Jag vill inte märkas, jag vill varken synas eller höras. Det enda jag vill är att få gömma mig längst inne i en rund jordkula långt inne i skogen och aldrig komma ut.

 

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Mycket har hänt sedan sist. Min vän och tvillingsjäl har varit här på besök och tillsammans gick vi på en härlig konsert med Bo Kaspers orkester. Vi har också blivit offentligt avrättade inom SRF, Synskadades riksförbund. Trots detta spelade vi teater på temamötet. Min vän och tvillingsjäl är en verklig glädjekälla. Men det var ju meningen att detta inlägg skulle handla om kylan och vintern som jag avskyr. Kylan har sannerligen tagit sitt hårda grepp om Norrbotten. I morse när jag vaknade berättade min personliga assistent att det var - 18 grader. Fruktansvärt, hur kan någon vilja bo här uppe? Till det mer sorgliga händelserna som inträffat sedan ni hörde något ifrån mig är att både min kära Haparandafaster och hennes son har lämnat oss i stor sorg och saknad och kvar blev flickorna som jag ofta tänker på. Det känns som om de är utslängda i världen jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå dem väl i livet. Jag börjar bli trött på att dela bostad med den ofrivilliga ensamheten. Varför finner alla andra någon att älska och hålla i handen? Alla utom jag.

 

Nu är det snart lunchdags så jag slutar för denna gång.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.