anitamaki

Ingenting är längre som förut. En av mina personliga assistenter slutar och jag får en ny. Mamma lämnar oss i stor sorg och saknad och tillråga på allt elände kommer Coronan vilket innebär att jag måste sitta i karantän. Hur ska detta sluta? Bäst att gå och äta lunch innan denna klagovisa fortsätter. Nu har jag ätit och pratat i telefonen så nu kan klagovisan fortsätta. Att sitta i karantärn innebär också att en stor del av föreningslivet stannar och vad ska man då göra? Jag tror att människor över hela världen tvingas tänka på ett annat sätt. Vi borde bli bättre på att ta hand om varandra, oss själva och moder jord. Men det är svårt nu när vi inte kan umgås med släkt och vänner som vi vill och många är vana vid. I sådana här tider är det tur att det finns böcker, tidningar, radio och teve. Telefonen är också ett bra sällskap.

 

Så nu var det färdig gnällt för idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

I skrivandets stund glider jag omkring i tillvaron och undrar som många andra när coronahysterin ska lägga sig. Visst är det fruktansvärt att allt stänger ner och världen står stilla. Men media skrämmer människor till vansinne folk vågar knappt gå ut och lämna hus och hem. För egen del är jag varken rädd eller orolig, händer det så händer det inte mycket att göra åt. Det är klart att man ska undvika att vara i stora folksamlingar, men det gör jag i vanliga fall när jag är förkyld. Min fullständiga övertygelse är att allt ordnar sig bara vi tar det med ro.

 

Det var allt bloggskrivaren hade på hjärtat idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

En ovanligt trevlig marssöndag är till ända och jag har kommit hem från vännerna i grannstaden jag blev bjuden på ett mycket trevligt födelsedagskalas med tårta och smörgåstårta. Vi pratade om allt möjligt. Jag mår väl i kropp och själ när jag får vara tillsammans med vännerna i grannstaden. Detta korta inlägg avslutas med en dikt.

 

I BYN

I byn finns ett hus.

I huset finns ett rum.

Ett rum som väntar på någon.

Någon som aldrig kommer.

 

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Dagen har blivit kväll och kvällen går mot natt. Det är en märklig tid vi lever i. Nu märker man hur sårbart samhället är allting står stilla. Det kommer ständigt nya restrektioner för hur vi ska leva. I morse när jag slog på radion fick jag veta att bussresenärerna måste kliva på från den bakre dörren för att undvika smittospridning av coronaviruset. Själv sitter jag i  karantärn här på förvaringsplatsen och håller på att bli galen eftersom det enda folk pratar om är corona. Egentligen har vi det alldeles för bra här i  Sverige. Vård, skola och omsorg fungerar någorlunda i  alla fall. Vi borde stanna upp och tänka efter en stund innan vi rusar vidare i  våra liv för att hinna med det där som är så viktigt och inte kan vänta till en annan dag. Jag har också fått veta att det inte blir något representantskap med Synskadades riksförbund i Norbotten. Det är bara att ta livet som det kommer. Låt oss se vad som händer och sker i framtiden.

 

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Jag har haft nöjet att lyssna på två underbara inläsningar med Martin Wallström. Två böcker som varmt kan rekommenderas, Kristian Gidlunds I kroppen min resan mot livets slut och alltings början och I kroppen min-vägskäl. Han berättar på ett ärligt sätt om sin svåra sjukdom. Vi får följa honom och hans närmaste från den dagen beskedet kommer och till slutet av hans liv. Han tar oss med på resor och fester men vi får också följa med till barndomshemmet i  Kvarnsveden. Kristian låter läsarna veta hur det känns att gå igenom alla behandlingar. Han talar om den frustration han känner varje gång han upptäcker att kroppen inte orkar göra allt han vill. Språket är vackert och texterna blir mer och mer poetiska ju längre in i sjukdomen han kommer.

 

Detta var något för alla ljudboksälskare.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Nu var det länge sedan jag skrev. Det beror på att min dator och jag inte är riktigt kompisar men det blir nog bättre med tiden. Världen är sjuk men punktdisplayen fungerar, i alla fall just nu men det kanske är för tidigt att ropa hej ännu. I skrivandets stund glider jag omkring i tillvaron och lyssnar på när min personliga assistent nynnar samtidigt som hon måndagsstädar. Det är en märklig tid vi lever i. Vem trodde att hela världen kunde drabbas av en sådan här omfattande viruspandemi år 2020? inte jag i alla fall. Det känns som på den tiden när Hongconginfluensan härjade som värst, men då var jag barn och tänkte inte så mycket på konsekvenserna av denna sjukdom. Idag är jag äldre och inser faran eftersom jag själv tillhör riskgruppen. Alla flygbolag säger upp personal och ställer in flygningar, så drömmen om att åka på en kryssning till Karibien är bara att glömma och det känns lite snopet eftersom det faktiskt skulle vara ekonomiskt möjligt. Viss föreningsverksamhet måste skjutas på framtiden.

 

Krya på dig du sjuka värld.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Kvinnodagen går mot sitt slut tillsammans med min personliga assistent och en god vän har jag varit på bio och sett Mia Skäringers föreställning. Tyvärr kan jag inte stava till namnet på den så det skriver jag inte. Föreställningen handlade om jämställdhet och om människors lika värde, den kan varmt rekommenderas. Kvinnodagen borde inte behövas. Men så länge det förekommer våld, hot och hat mot oss bara för att vi råkar vara kvinnor, flickor, tjejer och tanter måste det finnas en speciell dag för oss. En dag när vi går ut och ställer oss på gator och torg och talar om för gubbarna att vi minsann är lika mycket värda som dem. Vi vill ha ett samhälle på lika villkor för alla. Det får inte förekomma våld i nära relationer.Våld ska över huvudtaget inte finnas i mitt drömsamhälle. Mer om denna drömvärld får du läsa en annan gång nu börjar jag bli trött.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Idag tänkte jag dela med mig av mina innersta tankar de handlar om hur det känns att stå på yttersta kanten av livet och balansera. Tillsammans med mina syskon står jag på yttersta kanten av livet och balanserar, ska jag finnas kvar eller ska jag inte finnas kvar? Men det är trots allt kärleken till  släkt, vänner och familj som håller mig vid liv. När mammor dör mister en människa barnets rätt till tröst, trygghet och förlåt. Man anses vara vuxen och får själv ta hand om sin gråt.

Mycket har hänt sedan jag skrev. Här har anskaffats dels en ny tvättmaskin och en ny dator och en av mina personliga asistenter arbetade sin sista dag söndagen den 1 mars, inom kort börjar en ny assistent  hon har arbetat här som vikarie.

 

Min nya tvättmaskin är så fin. Den står på en sockel och går. Imorgon blir det ett biobesök. Tillsammans med min personliga assistent och en god vän ser jag fram emot att se den syntolkade versionen av Min pappa Marianne,, med Rolf Lassgård i huvudrollen. Det var något av vad som hänt den senaste tiden. Förhoppningsvis är vindarna på väg att vända nu när vi går mot ljusare tider.

 

Det var allt för idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.