anitamaki

Jag sitter här på förvaringsplatsen och funderar över livets mening. Kanske är det inte meningen att jag ska ge ut någon bok utan blogga istället. Förra veckan var fylld av glädje och gemenskap tillsammans med närstående. Jag besökte Kiruna där gick jag på kära kusinens födelsedagskalas och odlade släktrelationer. Vi umgicks framför teven men det gjorde inte så mycket eftersom trevligheterna avlöste varandra. Under min Kiruna-visstelse kom jag till insikt om att jag inte ska bli ledsen eller sårad när proffstyckarna och förstå sig påarna talar om för mig hur jag ska leva mitt liv. Jag tränar min gamla kropp utifrån mina förutsättningar om proffstyckarna och förstå sig påarna inte kan hantera det faktum att jag lever mitt liv så är det deras problem, varför ska jag tillåta mig att bli sårad? Jag ska bli bättre på att blogga i år.

Det var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Idag är det tufft att vara politiker i Norrbotten. Läser i tidningen att många tunga politiker lämnar sina olika uppdrag. Carina Sammeli, ordförande i barn och utbildningsnnämnden i Luleå kommun, Kristina Zakrisson, kommunalråd i Kiruna, Peter Vaara kommunalråd i Haparanda med flera. Vad beror alla dessa tunga avhopp på? Svaret på denna fråga är enligt min mening, samhällsklimatet har blivit betydligt hårdare. Många politiker blir tyvärr ofta utsatta för mordhot och våld av allehanda slag. Vi vanliga dödliga medborgare måste komma ihåg att politikerna som vi själva röstar fram också är människor och gör säkert sitt bästa för att vi ska ha det så bra som möjligt. Sluta att utsätta människor som brinner för sitt arbete och låt fler yngre personer våga engagera sig politiskt och ta vid där de som lämnar sina uppdrag slutade. Hur ska det annars gå för moder Svea?