anitamaki

Efter den senaste tidens uppmärksamhet i media har vardagen tagit sin början. Nu återstår det bara att lyssna på Päiväntima för att höra när intervjun som Svea Laiti gjorde med mig sänds.

Från köket sprider sig en härlig doft av paj med räkorr, dill och spenat.

Vädret som jag egentligen inte gillar att prata om är en aning blåsigt men skönt, solen värmer i ansiktet.

Jag är inte särskilt sportintresserad. Men jag håller naturligtvis på Charlotte Kalla som åker tre mil.

Nu ska jag se hur det går för Josefina med pajen.

På radio och teve är det sport och melodifestival. Vilken tur att det finns böcker.

Jag gillar att stå i ofentlighetens ljus.
Huset är fyllt av mediabrus.
Min nya bok har sannerligen fått mycket uppmärksamhet i media. Igår var Svea Laiti från radio Norrbotens finskspråkiga redaktion här och intervjuade mig.

Hurra! Hurra! Hurra! Jag är så lycklig idagg. Jag har kommit in på bloggen alldeles själv. Josefina har bara kollat.

Visst är det stort att Kronprinsessan äntligen har förlovat sig med Daniel men hela världen behöver inte stanna för det.

Det är inget fel att vara blind.
Det är bara djävligt opraktiskt.
Att leta efter borttappade saker är en del av min vardag.

Vad kul att folk börjar kommentera vad jag skriver. Tack Örjan. och alla andra. Hurra! hurra! hurra! Jag är så lycklig idag. För att jag har lyckats läsa kommentaren till mitt senaste inlägg alldeles själv.

Mediabruset omkring mig fortsätter. Imorgon kommer Svea Laiti från radio Norrrbottens finskspråkiga redaktion och intervjuar mig om min nya bokk. Världen känns spännande att leva i.

Att åka färdtjänst med Luleå taxi är ett äventyr. Resan till hjälpmedelsvisningen på Sundsgården gick någorlunda. Taxichauffören satt och svor över gårdagens dåliga väder. Men vädrets makter kunde inte ens jag göra något åt. Äventyret började när jag skulle åka hemm. Jag fick en hög bil som jag inte tog mig in i. Efter en kort diskussion skickades en ny bil. Jag vet inte vilket språk jag ska prata för att operatörerna på Luleå taxi ska försstå vad jag säger. Varje gång jag beställer bil förklarar jag för dem att jag inte kan ta mig in i en hög bil. Ändå blir det fel.

Det var allt jag hade på hjärtat idag.

Idag har en dröm gått i uppfyllelse. Jag har blivit intervjuad av min favoritreporter Lena Callne, på radio Norrbotten. Lenas kompanion den här veckan är Ulrika Åström som arbetar med diskrimineringsfrågor på Röda korset i Luleå. Därför föll det sig naturligt att vi pratade om diskrimineringg. Lena och Ulrika fick också chansen att bläddra i min nya bok som heter Med andra ord.

I fredags fick jag besök av en journalist och en fotograf från Norrbottenskuriren. De skrev om mig och mitt författarskap och tog bilder. Artikeln finns att läsa i tisdagens tidning.

Med anledning av den senaste tidens uppmärksamhet vill jag berätta att båda mina böcker finns att beställa på www.books-on-demand.com
Böckerna heter Alla har något att berätta- berättelsen som skrev sig själv och Med andra ord.

Rubriken på dagens inlägg kanske låter en aning missvisande men ge er till tåls. Jag börjar med att berätta om min senast lässta bok.
Berta och byn av Ester Cullblom. Berta är född och uppvuxen i Stockholm men hon söker sig till Tornedalen på 1970-talet. Där har hon många släktingar på sin mammas sida. Hon gifter sig med Gunnar och kommer att tillhöra en jordbrukarfamilj. Samma dag som svärfadern Oskar begravs blir Berta våldtagen av sin mans bror Johan. Även Gunnar är otrogen med Johans fru Lilli.. Berta bestämmer sig för att tala ut.
Inläsare är Britt Ronström.

I morse när jag vaknade kände jag oro in för den kommande vistelsen på Garnis-Rehab i Boden. Det är meningen att jag ska börja där på onsdag men det är svårt att lösa assistentfrågan. Det är alltid samma sak så fort jag ska göra något utöver det vanliga. I skrivande stund känner jag mig lugnare. Jag har en plan.

I stunder av självironi tänker jag
förlåt att jag blev funktionshindrad
det var inte meningen
finns det ingen ångra-knapp man kan trycka på.

Hejj!

Det är längesedan jag skrev men det händer så mycket just nu. Imorgon bär det av till byn för att fira fasters 90-årsdag. Jag har fått en kallelse till Garnis rehab i Boden för en träningsperjod. Det innebär att februarikonferensen blir inställd för min del synd men sant. Jag vill att det ska hända saker, ändå vill jag att allt ska vara som det alltid varit och det går inte riktigt ihop. Man kan ju inte både äta kakan och ha den kvar.

Jag är i ett läge där jag inte tycker om att varaa. Jag har ingen bok. Det känns frustrerande nu när jag ska åka till Kaunisvaara.

Nu är det matdags så jag slutar för denna gång och hoppas att någon läser detta inlägg.