anitamaki

I skrivandets stund är livet fyllt av glädje och förväntan inför Polenresan som närmar sig med stormsteg. Det ska bli spännande att sova på båten. Förövrigt är det tyst och stilla här i lägenheten. Imorgon kommer den trevliga vikarien för sista gången den här perioden i alla fall. Det är absolut inget fel på henne men det är jobbigt att ständigt behöva förklara för nya människor hur min vardag fungerar och var allting finns. Det var faktiskt vikarien som hittade både min baddräkt och mina skor. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min innerligt, innerligt älskade faster. Hon hade ett hjärta av godhet som tyvärr slutade slå en decembernatt. De säger att det är livets gång och det begriper jag också med förnuftet men ibland vill hjärtat och själen fortfarande inte förstå att faster är borta. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka det här måste jag berätta för henne. I nästa stund säger förnuftet att det inte går eftersom faster är hos den goda skaparinnan. Nu är hon tillsammans med fabooch min pappa samt alla andra som gått före. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att få träffa henne igen. Nu får det räcka med reflektioner över livet för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Polenresan närmar sig med stormsteg och jag känner mig lite orolig för hur det ska gå med packningen. När jag väl kommer till Malmö är det ingen fara eftersom min syster som är min medföljare finns där. Igår när vi skulle börja packa var baddräkten borta men den är hittad idag. Det ska bli spännande att sova på en båt. Tänk att denna grå och obetydliga, lilla varelse äntligen kommer iväg på en sparesa, något som hon länge drömt om. Den grå och obetydliga, lilla varelsen hade inte tänkt sig att göra resan tillsammans med sin syster eftersom relationerna varit frostiga en tid, tack och lov är de numera bra men de kan förmodligen bli ännu bättre nu när ingen lägger sig i saker och ting. Detta var några tankar och känslor inför den förestående resan med SRF-Fritid. Hur jag haft det återkommer jag till när jag är tillbaka. Nu tycker min högra höft att jag suttit alldeles för länge. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Tack goda skaparinna för denna annandag påsk som började i Kaunisvaara och slutar i Luleå. Jag sitter här i lägenheten och tänker tillbaka på en mycket trevlig påskhelg i byn. Helgen har varit fylld av umgännge med släkt, vänner och bekanta, även om det inte var på samma sätt som förr om åren. Inga aktiviteter på Folkets hus och mamma som inte längre kan göra sådant som jag alltid har tagit förgivet att hon ska kunna. Mamma ska ständigt finnas tillhands när jag behöver henne och det gör jag ofta. Ändå har jag förorsakat min mor alldeles för mycket lidande. Hur ska jag någonsin kunna ge tillbaka något av det min kära mamma skänker mig, inte minst hennes praktiska omsorger. Mamma har alltid varit noga med att jag ska vara hel och ren. Hon vill att jag ska vara snyggt klädd, min kropp ska vara tvättad. Nu är vi där min mamma behöver själv hjälp med hygien, matlagning, städning, tvätt och allt annat som måste göras i ett hem. Ingenting blir längre som förr. En dörr till det förflutna är långsamt på väg att stängas bakom mig. Vart ska jag ta vägen den dag eller natt när detta sker? Det var bloggskrivarens funderingar för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Vart tog den goda vardagen vägen? Kostnaden för detta drömboeende skulle naturligtvis staten stå för den boeende skulle inte behöva betala något utöver den vanliga hyran. Jag skrev om den typen av boeende i gårdagens inlägg, med rubriken Om spontan hemhjälp, stabilitet och trygghet. Nu till ett helt annat ämne. Imorgon bär det av till byn för att fira påsk. Tankarna snurrar hit och dit i skallen. Jag har fått veta att min personliga assistent blir borta ännu en tid och det känns trist. Visst går det bra med flickan som arbetar på helgerna men nu tvingas hon jobba på vardagarna också och det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig men det får väl lösa sig på något sätt. Nu är det läsdags. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

En av mina två personliga assistenter har varit sjuk en längre tid. Det har inneburit att den andra assistenten har arbetat mer än hon ska och det är naturligtvis bra eftersom jag inte behövt anlita så många olika vikarier. Men det är synd om den andra assistenten. Det faktum att assistenten blev sjuk fick mig att tänka till. Hur vill jag leva och bo i framtiden? Vad innebär det att tillhöra ett serviceboende? Var finns den typen av boende som jag vill ha? Vilken hjälp kan jag förvänta mig om jag skulle bo på ett sådant ställe? Tänk om det fanns någon sorts kamratboende där var och en hade sin egen lägenhet och fick komma och gå som personen själv ville. han/hon skulle själv få bestämma när och av vem hemhjälpen skulle utföras. Naturligtvis skulle personen själv också bestämma vad som skulle göras. I anslutning till en lägenhet där det bor en hyresgäst med någon funktionsnedsättning skulle det finnas personal som hjälper personen med funktionsnedsättning vid behov utöver hans/hennes ordinarie assistenttid, assistenttiden skulle dock räcka till för att kunna tillgodose personens olika behov oavsett tid på dygnet. På detta drömboende skulle det inte bara bo personer med funktionsnedsättningar utan givetvis skulle där finnas plats för alla kategorier av människor. Gäster skulle naturligtvis vara välkomna när den boende själv önskar. Det var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Tack goda skaparinna för denna aprilsöndag som jag i skrivandets stund sitter och reflekterar över. Min personliga assistent har för länge sedan slutat för dagen. när hon hade gått satte jag i gång att läsa bok, Den sanna historien om Pinockios näsa, av Leif Gw Persson. Jag tycker han är lite långrandig. förövrigt har det inte hänt något särskilt denna dag. I mitt stilla sinne undrar jag vem som kommer hit och arbetar imorgon,blir det någon av de ordinarie assistenterna eller råkar jag ut för en vikarie som ställer 100 frågor och jag förväntas kunna svara på alla samtidigt. Visst förstår jag att folk blir sjuka. Naturligtvis begriper jag att en av assistenterna måste vara ledig men det kan inte hjälpas att jag tycker det är jobbigt med vikarier. Klockan är mycket och jag har lättat mitt hjärta för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.