anitamaki

Det är mitt i natten när jag skriver dessa rader. Detta var dagen när jag hörde talas om en mobiltelefon som troligtvis skulle passa mina behov. Enligt Iris hjälpmedel har den både knappar och pekskärm och det bästa av allt är att det går att använda appar.

De senaste tiden har jag haft många, långa, fina och givande samtal med en vän som behöver få lätta sitt hjärta för någon och det känns skönt att kunna vara en förhoppningsvis god lyssnare. Min vän ska veta att även jag lättar mitt hjärta för henne, det var meningen att vi skulle få kontakt.

Detta var också dagen när det anskaffades knäskydd. Denna dag missade min personliga assistent och jag färdtjänsten. Oktobertorsdagen avslutades med att jag lyssnade på programmet Radiopsykologen i p1 och det handlade om Emma som ville få hjälp med på vilket sätt hon skulle kunna avsluta en relation.

Det var något om vad jag har sysslat med idag. Nu är klockan långt över läggdags. Härmed ber jag att få önska mina eventuella läsare en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Denna oktobermåndag började med sovmorgon och fortsatte med frukost och där efter besvarades månadens tävling i reportagetidningen Panorama. Efter lunchen blev det en härlig promenad runt gården med rollator, trots blåsten.

På något sätt känns det som om jag har förlikat mig med mitt öde. Jag bor väl här även om jag inte tycker mig höra hemma här på förvaringsplatsen och i denna hårda, kalla och opersonliga stad. Jag känner mig hemma där min släkt och mina vänner är. Tänk att få bo i ett hus där det finns flera lägenheter och där det finns möjlighet att umgås med släkt, vänner och bekanta oftare än idag.

Jag tycker heller inte om att den personliga assistansen bedrivs av privata företag, det är fel att handplocka folk till detta viktiga yrke. all personlig assistans borde bedrivas i kommunal resky. De personliga assistenterna borde ha minst undersköterskeutbildning. Detta skulle dels höja sstatusen på yrket och dels förhoppningsvis ge oss brukare en säkrare och tryggare assistans som det fungerar idag vet man aldrig vem man får och de privata assistansbolagen bryr sig inte ett dugg om vem de anställer bara de tjänar pengar, uusch jag mår illa.

Detta var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Denna annorlunda oktoberlördag började klockan sju på morgonen med frukost. Några timmar senare bar det iväg med färdtjänst till Föreningarnas hus i Luleå och där kyvstartades firandet av vita käppens dag, denna dag firas över hela världen den 15 oktober , men SRF Luleå, lokalförening av Synskadades riksförbund firade en dag i förväg. Trots regnet som föll var vi några entusiaster som gick och delade ut information till människor som pacerade, en del hade bråttom och andra tog emot vårt budskap. Vi bjöd också på fika i Föreningarnas hus. Varje år känns det lika upplyftande att få vara med om att uppmärksamma vita käppens dag. Nu ska det bli skönt att gå till sängs.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Livets trevligheter har avlöst varandra den här helgen. Fredagen den 6 oktober träffades 16 medlemmar från SRF Luleå, lokalförening av Synskadades riksförbund. på restaurang Kaffelino för att tillsammans med ledsagare och assistenter avnjuta en härlig pizzakväll. När min personliga assistent och jag kom fram till restaurangen hittade vi inte till rätt ingång och jag hann få fjärillar i magen, hur skulle detta gå? Skulle det inte bli någon pizza för min del och jag som hade sett fram emot denna kväll. Men problemet löste sig snart och vi gick in. En stund senare var alla på plats och olika beställningar gjordes. Stämningen bland oss föreningskamrater var som vanligt glad och hjärtlig. Vi pratade och skrattade och människorna runtomkring oss sorlade och sjöng av hjärtans lust och maten smakade alldeles utmärkt. Jag var nöjd och glad när kvällen avslutades och nu väntade nästa evenemang. Lördagen den 7 oktober började som vanligt med dusch och frukost. Sedan blev det flera timmars väntan innan det var dags att besöka Kulturens hus i Luleå för att vara med om en alldeles fantastisk konsert med Kiruna-fainest, det vill säga de tre banden, Aldrig i livet, Höstorkestern och Willyclayband. Konserten började med att Höstorkestern rockade loss. ungdomarna gav verkligen allt av sig själva och även mellansnacket som handlade om bandets syn på rassism berörde mig starkt. Ett antal låtar senare var det Aldrig i livet som fick visa vad de gick för. Frontfiguren i detta band var den kände radioprataren Kjell-Pederr Johansson. Han visade sig vara en man med många strängar på sin lyra. Att Kjell-Peder spred värme och glädje till oss radiolyssnare var känt där emot hade jag ingen som helst aning om mannens övriga talanger som musiker och dramalärare. I snacket mellan låtarna berättade mannen med den varma och trygga radiorösten om hur mycket musiken och låtskrivandet betydde för bandet, vi fick också veta på vilket sätt låtarna kommit till. Till sist tog Willyclayband över scenen och nu var det sångaren Tony Björkenvall som glänste tillsammans med gitarristen som är min lillebror. Jag är oerhört stolt över att få vara din syster.

Detta var berättelsen om en oförglömlig helg. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

I skrivandets stund känns livet meningsfullt eftersom det surrar av stämningsfull körsång i mitt huvud. Denna behagliga sinnesstämning beror på att jag gick till sångstunden igår trots att regnet stod som spön i backen. Livet bjuder på många trevligheter just nu. Imorgon blir det pizzakväll med SRF Luleå, lokalförening av synskadades riksförbund och på lördag är det återigen dags att besöka Kulturens hus i Luleå för att gå på konsert med de tre Kiruna-banden Willyclayband, Aldrig i livet och Höstorkestern, lillebror medverkar i Willyclayband.

Detta var något om vad som finns att se fram emot. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.