anitamaki

Det har gått några dagar sedan jag skrev eftersom jag har haft bloggkrångel. Den 21 juli lyssnade jag på sommarprogrammet med Cedwin Sandanam, körledare för Tensta Gospel Choir. Körledaren talade om tro och tvivel samt om olika former av gemenskap. Den 22 juli var det Aliette Opheim, känd skådespelare från bland annat Knutby-serien. Den 24 juli var det dags att lyssna på sommarprogrammet med Stefan Yngves, chef för riksbanken sedan 2006. Stefan talade om hur det var att arbeta med egna och andras pengar och mycket annat. Han hade en mysig radioröst och härlig dialekt. Men det här inlägget skulle handla om något helt annat. Vad menar jag med att leva i ofrivillig celibat och ofrivillig ensamhet? För min del är det i alla fall så att jag har syskon, släkt och vänner som jag älskar och bryr mig om och av dem får jag kärlek tillbaka. Men det är den där innersta ensamheten som ingen kan lindra. När assistenterna gått för dagen och jag ligger i sängen och lyssnar på radio. Då saknar jag någon som skänker ömhet, närhet, trygghet och kärlek. Tänk att kunna dela sina innersta tankar med någon. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

I skrivandets stund känner jag mig nöjd med dagen eftersom jag har varit på utflykt tillsammans med Birga, vi åkte hennes bil till Storheden och handlade inför morgondagens fredagsmys. Men nu till något helt annat. Onsdagen den 20 juli lyssnade jag på sommarprogrammet med Stefan Krakowski. Han tog lyssnarna med till incelvärlden, en värld jag aldrig tidigare hade hört talas om. Incel innebär att i huvudsak män lever i ofrivillig celibat, männen är ensamma och upplever ett utanförskap i samhället. Stefan Krakowski har skrivit en bok i detta ämne. Bara en stilla undran, varför hör man aldrig talas om kvinnor som lever i ofrivillig celibat samt ofrivillig ensamhet. Jag tror att vi är många kvinnor som tycker oss leva i ett stort utanförskap. Tack för att du tar del av mina tankar i den här bloggen. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Söndagen den 17 juli började som alla andra dagar med dusch och frukost. Många timmar senare kunde jag inte längre hålla mig från att lyssna på sommarprogrammet med Oskar Magnusson. Han talade så vackert om den starka och kärleksfulla relation han hade till sin pappa Sven-Erik som var sångare och frontfigur i Sven-Ingvars under många år. Själv minns jag mycket väl den där marsmorgonen 2017 när jag slog på radion och reportern sa -Vi tar väl en låt till med Sven-Ingvars eftersom Sven-Erik Magnusson inte längre finns med oss, jag förstod inte vad reportern menade. En stund senare kom min personliga assistent och bekräftade vad jag redan hört. Även om jag inte kände Sven-Erik personligen blev jag som många andra oerhört ledsen. Tiden därefter fylldes av saknad och sorg. Jag sjöng med glädje delar av texten i många av bandets låtar. Börja om från början uppträdde jag till och med med i dagrummet på elevhemmet Sörgården på Ekeskolan. Nu har sonen Oskar tagit över rollen som frontfigur och sångare i Sven-Ingvars och det har han gjort med bravur. Jag vill med detta blogginlägg önska honom och de andra medlemmarna i bandet varmt lycka till. Förhoppningsvis fortsätter Oskar med kompisar att berika våra liv med många både nya och gamla låtar. Jag vill också ta tillfället i akt att varmt och innerligt tacka Oskar för ett fantastiskt sommarprogram. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

En lugn och stilla julisöndag rinner långsamt bort genom tiden, vart den tar vägen vet jag inte. Jag har skrivit rent minnesanteckningarna från senaste telefonmötet med skrivargruppen. Att vara blind och rörelsehindrad innebär att vara beroende av andra människor för att klara av sin vardag. Att vara beroende av hjälpande händer innebär att tilliten till människor ofta går förlorad och det är tråkigt att komma till den insikten. Jag tänker på den personliga assistenten som slutade i vredesmod, vi hade precis börjat få en historia. och vi kunde ha fått en fin relation, även om det finns personer som påstår att assistenter och brukare inte ska ha någonting gemensamt. Den uppfattningen har jag svårt att förstå eftersom man kommer nära varandra på ett speciellt sätt. Jag har assistenter och annan personal som blivit mina vänner för livet. Min goda fe och jag brukar prata om att människor med funktionsnedsättningar får vänner bland personer som arbetar med oss. Nu är middagen klar. Tack för att jag har fått lätta på trycket inombords. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Snart är det lunchdags men jag måste berätta vad som hände torsdagen den 14 juli. Jag hade finbesök av Mini med husse och matte, hennes husse lagade en underbar tonfiskröra till lunch. Minis husse är min lillebror. Hennes matte är en av mina tre svägerskor. Lillebror berättade bland annat att Anders Sevä som mördat en man i Kitkiöjärvi friades av håvrätten, tingsrätten hade dömt honom till 17 års fängelse. Bara en stilla undran, hur gick det för kvinnan? Det känns märkligt att där ute någonstans går en mördare fri och honom har jag kramat om. Nu har jag fått tillbaka taltidningsspelaren så det är dags att vila och inhämta lite nyheter. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Det är en härlig sommardag, jag har druckit eftermiddagskaffe på altanen tillsammans med Birga. Jag fortsätter att fundera över hur livet kan förändras. Euforin över att ha bytt assistansbolag från Din förlängda arm till Inre kraft har lagt sig tillrätta någonstans på båtten av själen och vardagen har infunnit sig. Döm om min förvåning när jag upptäcker att det finns människor av allehanda slag. Jag fortsätter att leta efter en tredje assistent. Den människan ska vara trygg och stabil. Detta var allt för idag. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Det är en lagom skön sommarmåndag, åh! vilket vackert ord, smaka på det. Jag har varit och handlat tillsammans med M som kommit tillbaka efter en tids ledighet så nu är ordningen någorlunda återställd men jag letar fortfarande med ljus och lykta efter en tredje person som kan tänka sig att arbeta här som assistent. Taltidningsspelaren har krånglat en längre tid men nu har även den blivit hämtad till reparation, det återstår att se vad som händer med denna apparat. Vi lever i en tid av alla möjliga apparater och tekniska hjälpmedel som det inte alltid är lätt att förstå sig på. Jag har också bråkat med kommunen dels om garderoberna som håller på att rasa ihop. Kommunmänniskan påstod att mitt ärende kunde ha kommit bort. Dels har jag påtalat att hela lägenheten ska renoveras och att den har besiktats flera gånger men även detta ärende hade förkommit, ja tänka sig. Men så är det i den här kommunen, den ena handen vet inte vad den andra gör och bryr sig inte heller om att ta reda på det. Dagens blogginlägg blev innehållsrikt och bra i alla fall enligt författaren. Tack för att du har tålamodet att läsa mina texter. Du får gärna komma med konstruktiv kritik eftersom mitt mål är att bli en professionell bloggare, vet du möjligen hur man blir det får du gärna dela med dig av den vetskapen. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Julisöndagen är lugn och stilla. Jag hör på radion att tre personer omkommit i en singelolycka utanför Pajala. Bara en stilla undran, vilka kan det vara? Förhoppningsvis inga jag känner men det är en fruktansvärd tragedi för de anhöriga. Resan till Edsbro närmar sig det ska bli spännande att flyga tillsammans med lillebror. Det återstår att se hur de praktiska frågorna löser sig. Förövrigt går livet sin gilla gång, detta tråkiga väder tillåter ynte ens en promenad. Längtan till byn gör sig starkt påmind vid den här tiden på året. Men jag längtar tillbaka till barndomens by och den tiden kommer aldrig åter hur gärna jag än vill det. Bäst att försöka finna meningen med livet här på förvaringsplatsen. Jag har sovit dåligt i natt och är ganska trött, värk här och var i denna gamla kropp, tänk om man kunde byta ut den, om jag ändå blev yngre. Nej, nu får det vara färdig gnällt för idag. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag sitter här på förvaringsplatsen och funderar över livets gång. Äntligen ser det ut att lugna ner sig med den personliga assistansen och kanske finner jag den där tryggheten och stabiliteten i vardagen som jag drömmer om. Något annat som jag också drömmer om är att finna någon att älska och hålla i hand. En tredje dröm är att kunna leva av mitt författarskap, eller tänk att kunna tjäna pengar på bloggskrivandet. Jag vill ut, jag vill bort härifrån. Jag vill ha antingen en större lägenhet med ett ordentligt gästrum eller också ett mindre hus någonstans utanför staden. I huset ska finnas gästrum och bastu. Där ska också finnas en trädgård med möjlighet att odla växter, blommor och bär. Om denna tredje dröm gick i uppfyllelse skulle jag skaffa mig en liten hund som jag kunde klappa hela dagarna, ja även på nätterna om så krävdes. Tack för att jag ännu en gång har fått lätta på trycket inombords. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Ännu en julidag har tagit sin början, hade tänkt gå ut tillsammans med Birga men vädret tillåter inte detta. Vi har äntligen fått både regn och åska. Tänk att Birga är tillbaka efter 18 års uppehåll, jag vet att jag sagt det förut men det tål att upprepas min tacksamhet känner inga gränser. I tidningen står att läsa om krisen inom hemtjänsten i Kalix, tyvärr gäller det inte bara där. Det är kris över allt inom vården. Något måste göras nu annars har vi hjälpbehövande ingen personal snart och hur ska det då gå? Jag har lyssnat på två sommarprogram sedan sist. dels hörde jag klart programmet med författaren och journalisten Diamant Saluhi. Han pratade mycket engagerat om vad som händer med barn som ständigt upplever våld på nära håll. Det andra sommarprogrammet jag lyssnade på var med Felicia Nestler, dotter till den man som hittades drunknad utanför Arbåga. Det här var något av vad bloggskrivaren sysslat med sedan sist hon skrev. Nu är det dags att prata med min goda fe en stund innan lunch. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

En ny dag har tagit sin början. Idag arbetar den nya vikarien ensam hon är mycket trevlig och det ska jag också försöka vara. Jag lyssnade på sommarprogrammet med Charlotte Calla. Hennes skidkariär lämnas därhän men hon har en mycket fin radioröst. Förövrigt kretsar livet mycket omkring den personliga assistansen. Jag längtar tillbaka till den tiden när personalen lade kläderna på sängen och sade, -Ropa när du behöver hjälp. Jag förbereder frukost. Odile Nunes läser boken Sågspån och eld med stor värme och god inlevelse. Berättelsen handlar om den stora sågverksbranden i Sundsvall 1879.Bricken Eriksson bor tillsammans med sin pappa på sågverket. Efter moderns död är det hon som förser karlarna med mat och kaffe. Men Bricken blir kär i Natan som inte är troende. Vill du veta mer kan boken varmt rekommenderas. Nu ska jag flytta på mig så att assistenten kommer åt att städa. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Det är en lugn och stilla julisöndag här på förvaringsplatsen. Den vansinniga värmen håller i sig. Jag älskar sommaren men ibland blir det för mycket av det goda. Idag går en sommarvikarierande assistent introduktion, så det finns hopp om livet. Jag brukar känna mig lite handfallen när det kommer nya assistenter men det verkar gå bra nu. Sverige har tydligen bestämt sig för att gå med NATO och jag är kluven inför den frågan. I lördagens tidning stod att läsa om problem med blomsterlupiner i Kaunisvaara, vi som har haft sådana blommor på gården till mitt barndomshem som tyvärr inte längre finns kvar, inte i samma skick i alla fall sedan brorsan tog över och jag har svårt att acceptera förändringar i livet. Jag vill att allt ska vara som förut. Människorna som är borta ska komma tillbaka. Denna önskan är omöjlig att uppfylla. Men nu är det snart lunchdags så jag slutar för denna gång. Härmed tillönskas mina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.