anitamaki

I skrivandets stund är jag uppfylld av det mycket gripande sommarprogrammet med Gunhild Stordalen. Hon är gift med miljardären Petter Stordalen. Gunhild är läkare och miljökämpe, hon har startat organisationen Ist. Gunhild arbetar för att konsumenterna ska få bra och miljömedveten mat. Hennes röst var mycket behaglig att lyssna till, även hennes norska dialekt var mycket vacker. Hon berättade också om sin obotliga cancersjukdom. Hon har aldrig haft sådan lust att leva som nu när hon och hennes närmaste vet hur det ska sluta. Mina varmaste tankar går till Gunhild och hennes man Petter. Trots att jag inte alls känner dem önskar jag av hela mitt hjärta att de får en fin tid tillsammans, hur länge den varar vet bara den goda skaparinnan.

För en kort tid sedan fick jag nöjet att gå en sommarkurs på Medlefors folkhögskola, kursen hette Skrivardagar med yoga. Vid presentationen fick vi frågan vad vi menade med begreppet vardagslycka och jag har sedan dess funderat på denna frågeställning och kommit fram till följande svar. Vardagslycka kan vara så mycket. Konkret vardagslycka är att få lägga sig i sängen och läsa en god bok. Abstrakt vardagslycka är att få vara tillsammans med människor som jag tycker om och litar på. Jag tycker så mycket om ordet (Vardagslycka), det ligger så fint i munnen och ger själen (sinnesro (sinnesfrid)

Tack goda skaparinna för att jag har fått lätta mitt hjärta för dig.

Ibland känner jag mig instängd som ett djur i en alldeles för trång bur. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med denna känsla. Den här lägenheten känns inte längre som något hem, det är bara en förvaringsplats för sådana här gråa, små och obetudliga varelser som jag. Här i denna stad finns inga människor som jag tycker om och litar på.

Det är sommartider och livet borde vara fyllt av glädje, hopp och förväntan inför framtiden. Men det är inte så. I skrivandets stund känner jag mig instängd som ett djur i bur. Jag frågar ännu en gång, du goda skaparinna är det verkligen så illa att jag måste genomlida resten av mitt liv i denna kuststad? Denna kuststad som bara har gett mig krypande obehagskänslor och känslor av olust.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Alla är där och jag är här. Du goda skaparinna, varför måste jag genomlida resten av mitt liv i denna stad? I denna stad där jag egentligen inte alls trivs. Det är inte här jag hör hemma. Här finns inga människor som jag tycker om och litar på. Denna kuststad med omnejd ger mig bara känslor av ett krypande obehag och olust. Du goda skaparinna ge mig mod att våga bryta upp och börja om någon annanstans tillsammans med människor som jag tycker om och litar på.

Tack goda skaparinna för denna junidag som snart är genomlevd. I skrivandets stund mår min kropp ganska väl men det är värre med själen. Du goda skaparinna jag har ställt denna fråga förut men inte fått något svar. Varför måste jag bo så långt ifrån människor som jag tycker om och litar på? Varför får jag aldrig känna mig glad, nöjd och tillfredsställd med livet? Många frågor snurrar runt i mitt huvud men det finns tydligen inga svar.

Jag är en grå och obetydlig liten varelse som ligger på golvet och du trampar på mig. Jag fastnar under din sko Men det bryr du dig inte ett dugg om. Jag är bara en grå och obetydlig liten varelse som katten släpat in.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Tack goda skaparinna för att juni äntligen är här, den månad som jag tycker bäst om. Tack för att naturen vaknar till liv efter sin långa vinterdvala. Tack för att blommor och annan växtlighet sprider glädje omkring sig med sina underbara dofter av skog, träd och buskar. Tack för den friska doften efter ett viskande regn. Tack för fågelsången och solen som värmer mitt ansikte.

Slut för idag, tack för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Varje vår och sommar känns längtan till byn starkare än någonsin. Det är där jag vill vara och det är där jag hör hemma, där bor människor jag tycker om och litar på. Där finner själen trygghet, lugn och ro. Där vill jag leva, där vill jag bo.

I byn träffas släkt, vänner och bekanta. Vi pratar minnen och berättar vad som hänt sedan förra sommaren och vi delar gärna med oss av våra framtidsplaner. I denna starka byagemenskap har även en grå och obetydlig, liten varelse som jag en självklar plats. Jag blir behandlad med respekt.