anitamaki

Denna dag började klockan sju på morgonen med dusch och frukost och sedan bar det iväg med rullstol till hälsocentralen för den årliga läkarundersökningen. När den var avslutad och en del frågor besvarade följde en lång väntan på att få vaccin mot lunginflamation. Sedan var det dags att gå in på appoteket och få medicin. Där hörde jag en välbekant röst. Gissa om jag blev glad när jag fick klart för mig vem den tillhörde? Det visade sig vara en tidigare personlig assistent. Det blev kramar och glädjetårar när vi träffades efter många år. Jag saknar hennes vänskap oerhört mycket.

 

Nu har dagen fallit till ro och kvällen har övergått till natt. Det är tyst och stilla här på förvaringsplatsen.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Denna annorlunda dag började klockan sju på morgonen med dusch och en kopp kaffe och sedan bar det iväg med elrullstolen, i halkan till hälsocentralen för den årliga protagningen. När detta var avklarat gick vi till kafét och köpte varsin räkmacka som min personliga assistent och jag avnjöt till frukost. Bäst som vi åt och pratade ringde telefonen, det var en släkting som undrade om hon fick komma på besök och det fick hon naturligtvis, släktingen hade med sig en sämla. När hon gått blev allt som vanligt igen.

 

Följande dikt skrev jag i 25 årsåldern när jag insåg att jag inte skulle få något riktigt jobb.

Otrygga osäkra jag vet inte vart jag ska ta vägen idag imorgon eller nästa dag Otrygga osäkra jag.

 

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Kvällen glider långsamt in i natten och det är tyst och stilla här på förvaringsplatsen. Februarisöndagen rinner bort genom tiden, vart den tar vägen vet ingen. Där emot vet jag att här har odlats syskonrelationer. Lillebror har varit här. Vi åt mat och umgicks under mycket avslappnade former. När Lillebror hade lämnat mig lade jag mig och läste tidningen innan det blev dags att prata i telefonen. Ute är det glashalt och otroligt vackert säger de som ser.

 

Det här får räcka för idag.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Kvällen håller på att övergå till natt, det är tyst och stilla här på förvaringsplatsen. Denna sista lördag i februari fick en bra start. Jag lyssnade på Ring så spelar vi med Pernilla Monsson-Colt, hörde också på Lördag med Lisa hon hyllade Olle Adolfsson. Sedan var det dags för dusch, frukost och en härlig promenad till affären. Där efter telefonsamtal med min goda fe, tidningsläsning, kvällsfika och melodifastivalslyssnande och nu är det läggdags.

 

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Dagen går mot kväll och jag sitter här på förvaringsplatsen och funderar över sakernas tillstånd. Det är inte alls konstigt att det råder politikerförakt i samhället Barn, funktionsnedsatta och äldre människor får väl skylla sig själva. Det är riktigt, det är viktigt att det byggs nya, fina och stora bostadsområden. Vad spelar det för roll att ingen vanlig, dödlig människa har råd att bo där?

 

Tack kära läsare för att jag har fått lätta mitt hjärta för dig.

Ha en god tid. Min förhoppning är som alltid att vi ska höras och ses någon gång någonstans i livet.

Sedan en tid tillbaka har jag börjat ett nytt liv, för vilken gång i ordningen vet jag inte, har tappat räkningen. Detta nya liv innebär att jag åker till Din förlängda arm en gång i veckan, kör motomed en halvtimme innan den här gamla kroppen får taktil beröring. Den här dagen började på följande sätt. Min personliga assistent och jag ondgjorde oss över kommunpolitiken. Vi diskuterade besparingarna som ska genomföras. Man höjer hemtjänstavgifterna, platserna på äldreboendena blir färre och färre. Förskoleverksamheten minskar och måltiderna för barnen begränsas. Ja listan över besparingar kan göras lång. Men nya, fina bostadsområden där ingen har råd att bo det ska vi minsann ha och visst är det viktigt att kommunalrådet får åka på representationsresor. Bara en stilla undran, när och var gick det snett?

 

Ha en god tid och min förhoppning är att vi ska höras och ses någon gång någonstans i livet.

Ännu en dag är på väg att falla till ro och jag sitter här på förvaringsplatsen och ska försökasammanfatta vad som hänt. Februaritisdagen började som vanligt med dusch och frukost. Bäst som jag satt på sängkanten och klädde på mig ringde telefonen, det var kommunens arbetsterapeut som ville komma och titta på stången vid diskbänken som hade lossnat och det fick han gärna. Terapeuten ringde till bostadsanpassningen som talade om att det var jag som skulle ta kontakt med en byggfirma vilket jag naturligtvis gjorde. En stund senare kom hantverkarna och skruvade fast stången, enligt dem skulle jag inte behöva betala reparationen själv , vilket bostadsanpassningen påstod. Där efter rullade dagen vidare och nu är det läggdags.

Ha en god tid. Min förhoppning är att vi ska höras och ses någon gång någonstans i livet.

Denna februarimåndag går mot sitt slut och jag vill gärna berätta om den gångna helgen innan jag blir alldeles för trött för att skriva. Under helgen som var har det odlats vänskapsrelationer för fullt. I fredags fick jag besök av mina vänner som bor alldeles för långt borta. Vi hann umgås en stund innan det var dags för en av vännerna att åka på kurs och kvar blev min kära vän och tvillingsjäl och jag. Vi utbytte förtroligheter och hade djupa samtal om livet vid mitt köksbord. På lördagen åt vi en god lunch på tackobar. När vi kom tillbaka hit till förvaringsplatsen lyssnade vi på musik och fortsatte vårt ständigt pågående samtal. PÅ söndagen kom vår vän tillbaka från kursen, han fick naturligtvis också vara med i samtalet. Denna dag började ovanligt tidigt på morgonen. Jag åt första frukosten tillsammans med mina vänner och när jag hade vinkat av dem var det bara att invänta min personliga assistent och en annan kvinna som skulle gå på introduktion. Det gick bra men den unga flickan verkade sval, inte kylig men sval.

 

Detta var vad jag syslat med idag. I skrivandets stund är det läggdags vi får väl se om jag orkar läsa.

 

Ha en god tid och jag hoppas innerligt att vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Ännu en dag går mot sitt slut, här har städats för fulla muggar och tankarna vandrar tillbaka till den lyckligaste tiden i mitt liv.

Jag ville oerhört gärna hålla fast vid det gamla, hålla fast vid det som en gång var. Tänk att kunna hålla kvar den gamla goda tiden som var fylld av harmoni och glädje. Visst inträffade det tråkiga händelser under denna tid men dem gick att överse med eftersom du fanns där när jag behövde dig bäst. Du fanns där med din godhet. Men någonstans på vägen tappade vi bort varandra och jag blev tungsint och hade nära till tårarna. Men en dag hände något oväntat, jag fick ett julkort från dig. Lyckan var stor och jag kunde knappt tro att det var sant. Några dagar senare tog jag mod till mig och ringde dig, vi blev glada och skrattade båda två. Vi kom överens om att fortsätta hålla kontakten. Tack kära vän och glädjespridare från förr i världen för att du åter finns i mitt liv även om vi inte kan träffas ofta.

 

Ha en god tid. Min stora förhoppning är att vi ska ses någon gång någonstans i livet.

I denna nattliga stund är det tyst och stilla här på förvaringsplatsen. Konserten med Charlotte Perrelli var alldeles fantastisk. Förutom låtarna och rösten berättade hon på ett mycket personligt sätt om sitt liv och jag kunde inte låta bli att köpa parfymen som hon sålde. Jag förstår inte varför Charlotte är så illa omtyckt av många. Förövrigt har dagen rullat på och livet har gått vidare, jag tror till och med att förkylningen är på bättringsvägen. Världen är full av proffstyckare och förstå sig påare som tror sig veta hur jag ska leva mitt liv, förklarar mer en annan dag. Nu är det läggdags.

Ha en god tid. Jag hoppas att vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Jag sitter här på förvaringsplatsen och njuter av lördagslugnet, ser fram emot att besöka Kulturens hus i Luleå. Tillsammans med min personliga assistent och en god vän ska jag lyssna på Charlotte Perrelli. Detta år fick en tung start. När jag skulle åka ifrån byn kom jag på att jag hade glömt min mobilladdare och en mindre katastrof utbröt. Men vad värre var, min älskade stålkam var borta. Oj Oj Oj! hur skulle jag nu kunna leva? Jag hade ju haft denna kära ägodel i 13 år. Mina personliga assistenter och jag letade över allt men fann den ingenstans. Det har ordnat sig tack vare en av assistenterna. Hon köpte två mindre stålkammar med ett hästhuvud på. Jag vänjer mig långsamt vid tanken på att dessa kammar nu är de jag ska hålla i handen när jag läser, lyssnar på radio eller ser på teve.

 

Detta får vara allt för idag eftersom jag känner mig lite stressad och måste äta middag och göra mig i ordning inför konserten.

Ha en god tid. Jag hoppas att vi hörs och ses någon gång nogånstans i livet.