anitamaki

 

 

 

OM ETT GIVANDE MÖTE

Denna februarionsdag började med en tur på motionscykeln och därefter blev det dusch och frukost och sedan bar det av med färdtjänsten till Din förlängda arm. Där fick jag massage. chauffören som min personliga assistent och jag åkte med var mycket trevlig men han påstod att han skulle sluta om Sexans taxi får behålla färdtjänsten eftersom många kunder är otrevliga och det är mycket tråkigt om chaufförerna slutar av den anledningen. Nu för tiden kan jag absolut inte klaga på färdtjänsten. Jag får för det mesta ett mycket gott bemötande av förarna, även om den förare som vi åkte med från Konsum påstod att damen på snövägen 253 bara gnäller, jag höll med och skrattade. Jag tror mig kunna förstå att kunder som kanske har mycket värk inte alltid är så trevliga men deras problem borde inte gå ut över taxiförarna som verkligen gör sitt bästa, de ska sannerligen ha en stor eloge. Nu ska jag fortsätta att läsa om Helen Kellers värld. Ha det gott.

 

 

Idag innebär ordet lycka att jag äntligen lärt mig ett nytt sätt att läsa talböcker. Jag laddar ner dem från talboks och punktskriftsbiblioteket i Stockholm och sedan spelar jag upp dem på en liten daysispelare som jag fått av syncentralen men jag gillar inte att ljudet på daysispelaren är så lågt. Boken jag har börjat läsa heter Helen Kellers värld och är skriven av Bo renberg. Det är vad som hänt idag. Berättar mer om boken när jag läst den färdigt. Ha det gott.

Idag har jag varit på måndagsträff med SRF Luleå, lokalförening av synskadades riksförbund. Det känns som om jag vill lämna hela det sjunkande skeppet, tycker inte att jag har något att tillföra föreningen. Jag skulle vilja göra något helt annat till exempel sjunga. Jag är i ett läge där jag inte tycker om att vara, har ingen bok att läsa, är fortfarande omskakad av den senast lästa boken. Torka aldrig tårar utan handskar, del två Sjukdomen. Det värsta är att det som Jonas Gardell skriver om är sant och det är inte allt för länge sedan folk dog som flugor av den fruktansvärda sjukdomen aeids och fortfarande lever fördomarna om homosexualitet kvar även om det tack och lov har blivit mycket bättre. Den cp-skadade komikern Jesper Odelberg sade en gång att människor med funktionsnedsättningar, invandrare, flyktingar och homosexuella möter samma sorts fördomar i samhället och jag håller med honom. Men naturligtvis har även detta blivit bättre och mycket beror på oss själva. Vi kräver att samhället ska ställa upp på våra villkor. Men vi är en del av samhället och vi måste vara tydliga med vad vi vill. Vi får inte bara hålla oss inom handikapprörlsen och tycka att vi vet bäst. Det är klart att vi är experter på våra egna liv men många av oss som bär på någon funktionsnedsättning borde lära oss att inte vara så fruktansvärt egoistiska. Vi borde tänka litet längre än näsan räcker. Här slutar jag för idag det vore kul om någon ville kommentera mina åsikter. Ha det gott.

 

 

Det ska i sanningens namn sägas att jag fått ett bättre liv sedan jag själv får styra över det. Men dagens inlägg ska inte handla om ett bättre liv, utan om vad ordet lycka egentligen innebär. Ibland funderar jag över den saken och i skrivandets stund finner jag att ordet lycka inebär att ha läst en bra bok som jag varmt vill rekommendera. Tårka aldrig tårar utan handskar, del två. Sjukdomen, ljudbok författarinläsning av Jonas Gardell. Handlingen är följande. Boken börjar med att Benjamins mamma Britta står i köket och diskar när hon plötsligt hör en duns på hallmattan och när hon går ut för att titta efter finner hon ett brev från sonen. Britta lägger det i skrivbordslådan bland de andra oöppnade breven samtidigt som hon formulerar ett svar till sonen. Hon ber honom att inte skriva till föräldrarna. Britta talar om att hon älskar Benjamin men att hon låssas att han inte finns eftersom sonen är homosexuell och lever ihop med den aeidssjuke Rasmuss och homosexualitet accepteras inte bland Jehovas vittnen som Benjamins familj tillhör. Tänk vilken lycka det är att kunna lyssna på ljudböcker. Ha det gott.

Jag sitter här i lägenheten och känner lördagslugn i själen och min personliga assistent är på väg att gå för dagen. Denna lördagsmorgon började med att jag lyssnade på Ring så spelar vi, Peje Johansson var programledare och jag gillar hans förtroendeingivande röst. Dagen fortsatte med en tur på motionscykeln och därefter blev det dusch och frukost, sedan var det textredigering som gällde. Jag försökte få tag på en av mina tidigare personliga assistenter. Jag skulle gärna vilja be henne om ursäkt för saker och ting jag skulle också vilja berätta för henne hur rätt hon hela tiden haft men jag min dumbom har inte insett det förut. Det är historia nu och jag njuter i fulla drag av att leva här och nu, fast det förståss det skulle inte vara så dumt att finna en manlig livskamrat. Nu ska jag äta lunch  och läsa eller rättare sagt lyssna på NSD:s taltidning och sedan blir det att läsa Torka aldrig tårar utan handskar, del två Sjukdomen. av Jonas Gardell. Ha det gott.

 

Jag sitter här i lägenheten och känner fredagsfrid i själen. Den här eftermiddagen och kvällen har jag läst NSD och lyssnat på taltidningen Insyn som landstinget ger ut en gång i veckan till synskadade personer. Taltidningen innehåller många intressanta repotage. Idag inleddes den med en intervju med verksamhetschefen för pensionärssörvice i Luleå kommun. I taltidningen intervjuades också en regysör för en pjäs om den dövblinda flickan Helen Celler. Intervjun gav mig inspiration till att läsa böcker om henne. I dagens NSD läste jag dödsannonsen av vänninan till mamma och den fyllde mitt sinne med vemod. Nu ska jag fortsätta att läsa Torka aldrig tårar utan handskar, del två , sjukdomen. Av och med Jonas Gardell. Ha det gott.

Livet går upp och ner, ner och upp. Det är tyst och stilla i lägenheten. Den här eftermiddagen har jag lyssnat på radio i programmet Päiväntiima hörde jag bland annat om en demonstration mot narkotika i Kiruna. Debatten om meänkieli fortgår alltjämt. För egen del anser jag att det är en rolig dialekt som tyvärr dör ut i takt med att människor som beherskar dialekten ifråga försvinner. Jag hör också om tidsfusket på LKAB, även detta i Kiruna. Det känns rätt att ha tackat nej till ordförandeuppdraget i SRF Luleå men vad ska jag göra istället? Tänk vilken lycka det är att både kunna blogga och skicka sms till vänner och bekanta på egenhand. Vad blir nästa utmaning? Det är dags att skriva i dagboken, lyssna på musik och läsa innan natten kommer smygande. Ha det gott.

Tack goda skaparinna för att denna februarionsdag äntligen snart är till ända. Den började med ett mycket obehagligt telefonsamtal i morse jag blev mer eller mindre påtvingad att ställa upp som ordförande i SRF Luleå, lokalförening av synskadades riksförbund men jag tackade nej eftersom jag inte känner mig hemma inom organisationen. Jag skulle vilja göra något mer utvecklande och kreativt. Men nu får det vara färdiggnällt för idag.När det obehagliga samtalet var avklarat bar det av med färdtjänst till Din förlängda arm. Där fick jag träning och massage. Sedan var det dags att handla och äta lunch. Jag är stolt över att jag tackade nej till ordförandeuppdraget. Tänk om drömmen om att få ge ut en bok på riktigt kunde gå i uppfyllelse. Tänk om jag till och med skulle kunna leva av mitt författarskap. Men det var ju jag som lovade att sluta gnälla. Träningen och massagen gjorde den gamla kroppen gott. Här slutar bloggskrivaren för denna gång. Ha det Gott.

 

Livet är en resa för somliga lång för andra kort. För en av mammas vänninor slutade den på en vårdcentral i Norrbotten. Jag har inte haft mycket med vänninan att göra men det känns ändå märkligt att hon inte längre finns bland oss. Mina varmaste tankar går till barnen med familjer. På min egen resa genom livet har jag kommit fram till en punkt där jag känner mig harmonisk och glad. Det är visserligen tungt att arbeta inom föreningslivet men jag får försöka göra det bästa av situationen, men helst av allt skulle jag vilja läsa och skriva, resa, gå på teater, bio och konserter och mycket annat. Just nu består livet av att lära mig använda min nya mobiltelefon samt att försöka komma in på bloggen och det senare lyckades jag faktiskt med idag. Ha det gott.

Eftersom jag gillar det här med tidshopp ska vi förflytta oss bakåt i tiden till torsdagen den 14 februari. Den dagen var stora gratulerardagen. Jag ringde två av födelsedagsbarnen men det är inte det den här berättelsen ska handla om. Konserten med Mikael Wiehe var alldeles fantastisk men låt mig ta det från början. Klockan sex på torsdagskvällen bar det av med färdtjänst till Kulturens hus i Luleå. Innan det var dags att njuta av musiken och

 

mellansnacket under konserten Gick min personliga assistent och jag till restaurangen och fick oss en god bit mat och för min del blev det ett glas vitt vin. När vi satt i restaurangen såg min personliga assistent en del vänner och bekanta till mig, tyvärr träffade jag ingen av dem. Mikael Wiehe inledde med låten Jag vill bara va en gammal man. Efter litet mellansnack om hur det gick till när han började spela fortsatte han med en sång till sin gode vän och vapendragare Björn Afselius. Han berättade också om den tillfälliga skilsmässan från sin fru. Låtarna var en härlig blandning av gammalt och nytt. Det politiska budskapet gick det inte att ta miste på. Jag vill på detta sätt framföra mitt varma tack till Mikael Wiehe med flera. Lycka till i framtiden. Ha det gott.

 

Tack goda skaparinna för denna februaridag som ännu bara har börjat men den fick ingen dålig start. Min trötta kropp klev upp ur sängen kvart över sju på morgonen och satte sig på motionscykeln. Det där sista var inte riktigt sant. Innan kroppen tog sin sedvanliga cykeltur hade den tagit medicinerna. En halvtimme senare var det dags för dusch och frukost och därefter klädde händerna på den övriga kroppen. Sedan var det textredigering som gällde. När den var avklarad kom en vän till mig på besök och vi fick en trevlig fikastund med småprat om allt möjligt. Kontakten med min vän är oerhört värdefull. Snart är det lunchdags och sedan ska jag försöka hinna med att hitta ett nyhetsinslag på teve innan min personliga assistent går för dagen. Tänk vilken lycka att jag fick en sådan fin kontakt med min vän. Jag hoppas få lära känna hans hustru med tiden. En del av denna dag måste ägnas åt valberedningsarbete. Nu är det dags att njuta av att jag mår väl i kropp och själ. Ha det Gott.

 

Det är en vacker, vit vinterdag här i Luleå och jag har varit till staden tillsammans med min personliga assistent och uträttat bankärenden. För en tid sedan köpte jag en ny mobiltelefon och den måste jag lära mig men tyvärr är jag inte utrustad med allt för mycket tålamod. Eftersom min bloggsida är omgjord håller jag på att lära mig hantera den. Så det är fullt upp med att lära sig saker och ting och jag är sådan att jag inte vill lära mig något nytt men jag vill gärna kunna alla apparater med en gång innan jag kan dem. Men nu till ett helt annat ämne. Den här veckan bjuder livet på trevligheter av allehanda slag. imorgon får jag kärt besök av en vän och på torsdag blir det konsert med Mikael Whie. På fredag bär det av till Din förlängda arm för att få träning och massage. Det är underbart att kunna se livet från den ljusa sidan. Ha det gott.

 

Jag lovade i mitt senaste inlägg att jag skulle berätta om människor som det ibland är svårt att förstå sig på. Det händer att jag får frågan vad är svårast med att vara synskadad. Ett svar är följande. När jag träffar människor som är trevliga och pratar med mig när jag tilltalar dem men som inte själva tar spontan kontakt med mig det gör mig fundersam och jag kan inte låta bli att undra över vad ett sådant beteende beror på. Jag tror tyvärr att många människor bär på en stor rädsla och fördomar. Du som inte har någon funktionsnedsättning, våga ta kontakt med oss och lär känna någon med funktionsnedsättning och du upptäcker snart att vi egentligen är ganska lika och att vi har precis samma behov som du. Det är inte farligt att ställa en rak fråga till oss till exempel hur gör du när du äter. Eller hur vet du om det är dag eller natt. Hoppas du som läser får en tankeställare. Min tanke är inte att såra någon utan bara få dig att tänka till. Ha det gott.

Efter ett långt uppehåll i skrivandet ska jag försöka att sammanfatta den senaste tidens händelser och jag börjar med den fantastiska resan till Kanarieöarna. Den 25 januari flög Birgitta och jag härifrån Luleå till Playa de Ingles och gissa om det kändes spännande? Även om det var trångt och maten inte alls var märkvärdig kände jag mig ändå glad över att äntligen vara på väg till främmande land. Men vad jag inte förstår är hur man kan tillåta servering av så stora mängder alkohol ombord på planet, tänk om det händer något. Efter sex timmars flygresa landade vi i Las Palmas. En halvtimme senare var vi framme på hotellet dit vi åkt med egen taxi, där väntade Kerstin och Mats med mat och vin innan det blev sovdags. De följande dagarna fylldes av god mat samt av sol, bad och värme. Vi träffade också Östen och Susanna, vi sammanstrålade även med Margaretha och Hjonne som visade sig vara mycket trevliga och sympatiska personer. En dag gjorde vi en utflykt till Porto de Gam. Där var oerhört vackert med alla broar och mycket vatten.
Människor är märkliga varelser som det ibland är svårt att förstå sig på men skriver mer om det en annan dag. Ha det gott.