anitamaki

Denna majdag lider mot sitt slut och jag har kommit hem från det sista körrepet för den här terminen, det känns lite vemodigt eftersom vår kära Elin inte fortsätter att leda YuyouyJouvoice Luleå till hösten. Annars händer här inte mycket, jo förresten drömmen om att skaffa en ny telefon har äntligen blivit verklighet. Det är en hel del att lära sig men om jag får säga det själv går det ganska bra.

I skrivandets stund är jag uppfylld av en ny känsla, nämnligen den att känna sig redo för att träffa någon som jag kan inleda en vänskapsrelation med och förhoppningsvis utvecklas denna vänskapsrelation till kärlek. Nej nu börjar min hjärna gå på sparlåga. Så jag slutar för denna gång.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

I skrivandets stund är jag uppfylld av många olika känslor. Livet är fyllt av glädje, hopp och förväntan inför framtiden och tänk att drömmen om den nya telefonen äntligen gick i uppfyllelse. Men mitt sinne är också fyllt av vemod och sorg när jag tänker på att en släkting begravs på lördag. Mina varmaste tankar går till hennes anhöriga. Något som berikar min tillvaro på ett positivt sätt är att jag snart får träffa min vän och tvillingsjäl som jag inte har pratat med på några dagar.

Nu får det räcka för idag.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Torsdagen den 24 maj var en speciell dag i mitt liv., det var nämnligen dagen när här anskaffades en ny telefon. Jag som alltid längtat efter en iPhone tycker annorlunda idag. Den nya apparaten heter Smart vision 2, Kapsys. Att lära sig nya saker tycks vara en stor del av mitt liv. Det är spännande med alla ljud och signaler som finns i telefonen. Samtidigt känns det lite snurrigt. Bara en stilla undran, hur ska det gå att hålla reda på alla knappar? Skam den som ger sig.

Inte heller den här gången lyckades jag träffa en bekant från förr i tiden som jag gärna skulle vilja bli god vän med. Vad gör jag för fel eftersom karlar inte vågar ta kontakt med mig? I det här fallet är jag absolut inte ute efter någon kärleksrelation i första hand, det vore roligt att träffa honom och få ge honom en bamsekram.

Nu har jag lättat mitt hjärta för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

En barndomsdröm har gått i uppfyllelse. Jag ska förklara senare i denna text. Ibland blir det tvära kast i livet. Tanken var att jag skulle få kärt besök av min vän och tvillingsjäl men planerna ändrades snabbt och jag gick på gemenskapsträff med HSO. Vi pratade bland annat om hur det kunde vara att leva med psykisk ohälsa. Vi diskuterade också vikten av att leva här och nu. När jag kom hem från kamratträffen låg ett paket på köksbordetoch det visade sig vara från min kära vän och tvillingsjäl.

Nu ska jag berätta om barndomsdrömmen som har gått i uppfyllelse. Vid sex års ålder tvingades jag för första gången att lämna min familj, släkt och vänner. Det bar av med tåg till Gerdahemmet i Åby, utanför Norrköping. Gerdahemmet var ett barnhem dit blinda barn kom från hela landet. Vi skulle vänja oss vid att vara borta hemifrån. Jag var rädd för de andra barnen eftersom de åstadkom så många konstiga ljud och läten, en del skrek och andra smackade omotiverat med tungan. Jag förstod ingenting och ingen förklarade vad det var frågan om. Efter tre veckor fyllda av gråt och tandagnisslan vande jag mig långsamt vid de andra barnen och började ta kontakt i hopp om att få åtminstone en vän men det lyckades inte. Det blev att söka sig till personalen, det var där jag fann tryggheten. Dagarna på Gerdahemmet var fyllda av lek vi fick gå i förskola. Där skulle vi bland annat lära oss att klippa och klistra. Men jag passade aldrig in bland de andra barnen, jag kände mig ensam och rädd. När mamma kom och hämtade hem mig till påsk kände min glädje inga gränser. Till avskedsgåva gav de religiösa tanterna mig ett stort paket. Det visade sig innehålla ett stort påskägg av choklad, gissa om jag blev glad? Jag har varken förr eller senare sett något liknande. Inte förrän idag, mer än 50 år senare. I paketet som jag fick från min kära vän och tvillingsjäl låg nämnligen just det, ett stort påskägg av choklad. Lyckan över denna överraskning är obeskrivlig.

Timmen är sen och jag börjar bli trött.
Ha en god tid. Vi ses och hörs någon gång någonstans i livet.

Kusin Rosmarie har lämnat familj, släkt och vänner i ofattbar sorg och saknad. Mina varmaste tankar går i första hand till maken Stefan samt till barnen Örjan och Eva med familjer. De varmaste tankarna går naturligtvis också till Rosmaries systrar Majvor, Anna-Lena och Gunilla med familjer. För egen del har jag så många fina minnen av Rosmarie från min barndom. Vid sju års ålder började jag på Tomtebodaskolan i Solna och det var tufft att åka hemifrån. Jag grät mycket och längtade hem. Till all lycka fanns kusinerna Rosmarie och Annelie där, de gjorde tillvaron i huvudstaden lite lättare genom att hämta mig till Sofiahemmet på söndagarna. Där arbetade de båda unga flickorna som sjukvårdsbiträden. Min glädje över att få komma bort från skolan kände inga gränser. Kusinerna bodde i ett mörkt källarrum med gasspis. Det var roligt och spännande att få vara tillsammans med flickorna. Vi pratade om släkt, vänner och bekanta, vi lagade mat och skojade. Fortfarande som äldre och vuxen har jag sporadisk kontakt med kusinerna eller rättare sagt med Fridas flickor som varit fyra till antalet men som tyvärr numera bara är tre. Vetskapen om att Rosmarie nu är borta känns oerhört tung att bära.

Ha en god tid. Vi ses och hörs någon gång någonstans i livet.

Denna morgon började på ett annorlunda sätt. Nästan innan jag var klädd ringde det på dörren det var två assistentsamordnare från Din förlängda arm som presenterade en eventuell vikarie och en stund senare kom datapedagogen, så nu fungerar punktskrivaren igen. När datapedagogen lämnat mig och min personliga assistent åt vårt öde rullade dagen på som vanligt.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Tack goda skaparinna för denna telefonpratardag som snart är genomlevd. Tack för två fina och innehållsrika samtal med min kära vän och tvillingsjäl, vi talade om livet. Tack för det dagliga samtalet med mamma och även en av mina bröder fick ett kort samtal som handlade om väder och vind.

I reportagetidningen Panorama läser jag bland annat om podden I mörkret med. Den produceras av Anna Bergenholt och Ulf Nordkvist. Ulf är synskadad musiker och Anna synskadad journalist. Det senaste numret av Panorama var riktigt bra eftersom det var mer inriktat till målgruppen än vanligt.

Detta var allt för idag.
Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Min punktskrivare har fått fnatt. Den spottar ut papper och slutar inte innan jag stänger av den, datapedagogen är tillkallad. Trots mitt dåliga humör är luften fylld av en långsamt stigande förväntan inför våren och sommaren. Det känns som om något är på väg att hända, hoppas att det inte blir något tråkigt.

Onsdagen den 9 maj var en händelserik dag. Den började som vanligt med dusch och frukost och fortsatte med en mycket trevlig fikastund tillsammans med goda vänner. Där efter bar det av med färdtjänst till Föreningarnas hus i Luleå. Där fick min personliga assistent och jag vara med om ett bra politikermöte anordnat av HSO, Handikappförbundens samarbetsorgan. Mötet var representerat av människor från olika handikappföreningar. Det var tänkt att vara en paneldebatt men det blev publiken som ställde frågor till politikerna. Diskussionen kom till en början att handla om valfrihet och borttagande av parkeringsplatser. Enligt min mening blev diskussionen alldeles för detaljstyrd och totalt snedvriden, men det blev bättre efter pausen. Då diskuterades vård, skola och omsorg. Liberalerna pratade om valfrihet. Bara en stilla undran, valfrihet för vem? Inte för mig och förmodligen inte för många av de andra mötesdeltagarna heller.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Nu är våren här på allvar , träffar grannar samt andra vänner och bekanta när jag går ut och handlar tillsammans med min personliga assistent. Vårens ankomst firas med en glass. I skrivandets stund är jag totalt uppfylld av kvällens stämningsfulla körsång.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Detta var dagen när jag var på gemenskapsträff med HSO Norrbotten, HSO betyder handikappförbundens centralkommité. Eftersom detta var första träffen blev det mest att spela spel och prata. Det återstår att se vad framtidens gemenskapsträffar innehåller, det är meningen att gruppen själva ska komma med förslag på aktiviteter. Detta var också dagen när vännerna från grannstaden var här på besök, vi åt pizza och prinsessbakelse och pratade om livet. Du goda skaparinna vad har jag gjort för att förtjäna dessa underbara vänner? Nu är det dags att läsa tidningen.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Detta var dagen när jag fick ett härligt onsdagsbad. Det var också dagen när jag satt och funderade över händelser och skeenden i världen. Hur i allsin dagar kan narrzisterna få tillåtelse av polisen att demonstrera i Boden och Luddvika på första maj? Det är en speciell dag på många sätt. Inte minst för mig privat, men det tänker jag inte tala om här och nu. NMR:s demonstration berörde mig faktiskt fruktansvärt illa. Ännu en gång tvingas jag konstatera att den här världen är fullständigt galen och totalt snedvriden. Tänk vilken vacker värld vi skulle leva i om det bara inte fanns onda krafter som ville annat. Eftersom jag själv tillhör en av dessa avvikande grupper känns det oerhört skrämmande att tänka sig en framtid där Sverigedemokrater och andra politiska partier med liknande värderingar skulle få makten. Detta får absolut inte ske. Vi, goda människor måste fortsätta att kämpa för rättvisan och allas lika värde. Låt kärlek, värme, vänskap, godhet och medmänsklighet segra över ondska, hat och våld. Låt ljuset lysa klart i mörkret.

Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.