anitamaki

Idag är det en platt, långtråkig och innehållslös marssöndag som är på väg att rinna bort genom tillvaron och tankarna snurrar hit och dit, även om saker och ting ser ut att ordna sig förhoppningsvis till det bästa. Jag håller på att avverka min sjätte personliga assistent, blev tvungen att säga upp henne eftersom hon ofta är sjuk, vem som kommer istället återstår att se. Nu till ett betydligt roligare ämne. Igår var en riktig radiolördag. Den började klockan sex på morgonen med att jag låg i sängen och lyssnade på Lördag med Lisa, ett program där Lisa Syren spelar musik vi minns och gör korta muntliga betraktelser över livets gång. En timme senare började Ring så spelar vi, även detta ett program med Lisa Syren. Sedan jag skrev sist har jag också fått hjälp av bästa vännerna från grannstaden med att skaffa mig en arbetsstol. Detta var en del av vad som har hänt sedan sist. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Det sker tack och lov inte ofta men det händer att mina personliga assistenter blir sjuka eller behöver vara lediga, då behöver jag en vikarie. I morse var det främmande händer som gav mig duschjälp, händer som jag inte själv hade valt tog i min kropp. De främmande händerna gav mig frukost och de hjälpte mig att ta fram kläder, de lagade min lunch och förberedde kvällsmålet. Detta var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Jag vill gärna dela med mig av en härlig teaterupplevelse som jag varit med om tillsammans med min personliga assistent och vänner som jag fått genom SRF, Synskadades riksförbund. Vi såg en syntolkad version av Drömspel. Pjäsen bygger på Ett drömspel av Agust Strindberg. I huvudrollen kunde vi se Sven Wolter när han var som bäst. Det fanns ingen handling i pjäsen. Drömmaren såg tillbaka på sitt liv. Ibland var han i verkligheten, för att i nästa stund befinna sig i drömmens värld. För publiken var det bara att följa med så gott vi kunde och tack vare en mycket skicklig syntolk gick det lätt att åka emellan de båda världarna. Detta var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Äntligen kan jag lyssna på radion ordentligt tack vare goda vänners hjälpande händer. Jag blev illa berörd när jag hörde ett reportage om en rumänsk man som satt på gatan och tigde pengar till uppehälle för familjen i sitt hemland. Jag vet inte vad jag ska tro om detta. Somliga påstår att Rumänerna själva organiserar tigeriet, andra tycker synd om dem och skänker pengar. Nu till ett helt annat ämne. Jag blir galen på alla dessa apparater som aldrig fungerar. Först var det datorn som krånglade och när jag väl hade fått ordning på den låste sig simkortet på mobiltelefonen. Nu fungerar den som den ska och då är det taltidningsspelaren som inte vill komma igång efter uppdateringen. Så har jag det nu för tiden. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Efter diverse besvikelser och nederlag känns det äntligen som om livsandarna vaknar. Det känns skönt att jag sagt bort distriktsstyrelseuppdraget i SRF Synskadades riksförbund i Norrbotten. En vecka har gått sedan jag tillsammans med min personliga assistent och en vän var på Kulturens hus i Luleå och lyssnade på Jill Hjonsson. Förra lördagen var det återigen dags att besöka Kulturens hus här i staden. Denna gång gjorde jag det tillsammans med släktingar. Vi fick vara med om en alldeles fantastisk teater och konsertupplevelse. Föreställningen vi såg hette Tjära människa. Den handlade om poeten och sångaren Vilho olikainens liv. Poeten gestaltades på ett oerhört skickligt sätt av Janne Johansson. Jag har också tagit tag i livet på ett annat sätt. Tillsammans med representanter från Din förlängda arm, en LSShandläggare från kommunen, en av mina personliga assistenter samt min syster har jag ansökt om mer assistenttid. Nu är det bara att vänta och se vad som händer och sker. Idag har jag varit ute och känt på den metrologiska våren som råder här. Metrologisk vår innebär att det inte kan gå tillbaka till vinterklimat under denna period. Det var lite om vad jag gjort den senaste tiden. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Efter diverse besvikelser och nederlag i livet känns det som om livsandarna långsamt vaknar. Jag har äntligen sagt av mig styrelseuppdraget inom Synskadades riksförbund i Norrbotten. Dels för att jag själv inte längre känner mig hemma inom organisationen och dels för att det behövs nytänkande inom den samma. För en vecka sedan var jag tillsammans med min personliga assistent och en vän till Kulturens hus i Luleå. Där lyssnade vi på en härlig scho med Jill Hjonsson. Förra lördagen var det återigen dags att besöka Kulturens hus i Luleå, denna gång tillsammans med släktingar. Vi såg teaterföreställningen Tjära människa som handlade om sångaren och poeten Vilho Ollikainens liv. Föreställningen producerades av Regina Veräjä. I huvudrollen var förståss Janne Johansson när han är som bäst. Hela tillställningen inleddes med en 50 minuters monolog, byggd på Ollikainens texter och sånger. Där efter fick publiken vara med om en härlig konsert som även den innehöll sång och musik av Vilho Ollikainen, denne märklige man som kom från Ullati och tyvärr bara blev 64 år. Nu till ett helt annat ämne. Jag har tagit tag i livet på ett annat sätt. Igår var dagen när jag tillsammans med representanter ffrån Din förlängda arm, en av mina personliga assistenter, min syster samt en LSShandläggare från kommunen gjorde en ny ansökan om mer assistenttid. Det innebar att jag redogjorde för hur min vardag ser ut in i minsta detalj. Även om det känndes som ett mycket positivt möte vågar jag inte hoppas allt för mycket. Det är bara att vänta och se vad som händer och sker. Den senaste tiden har det också varit en hel del spring på Hälsocentralen. Det var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.