anitamaki

Ännu en julidag är på väg mot sitt slut. Jag har pratat i telefon med tre av fem syskon. R har varit här på besök vi pratade minnen från förr. Vi kom ihåg människor som inte längre finns i livet. Hade jag vetat vad jag vet idag, hade jag förstått att livet med betalt sällskap skulle bli så här sårbart hade jag aldrig sökt personlig assistans. Ibland känns det som om jag vill släppa taget och ge upp men det får jag inte göra. Att skriva är mitt sätt att i någon mån försöka finna mig själv bara en stilla undran, hur gör man det? Hur får jag tillbaka livsglädjen och harmonin? Frågorna är många men vem har svaren? Mycket mer finns inte att berätta idag. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.