anitamaki

Nu var det verkligen länge sedan ni hörde något från mig kära läsare men det har varit lite upp och ner med vikarierande asistenter, onda knän , datakrångel och annat. Iskrivandets stund mår jag ganska väl trots värkande knän och en punktdisplay som inte fungerar. Det är sommar och livet borde vara fyllt av glädje, hopp och förväntan inför framtiden men jag går omkring och oroar mig för en massa saker. Hur ska det gå med resan? Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Vissa planer börjar ta form i skallen men om dem berättar jag senare. Ibland känns det som om jag håller på att mögla bort av tristes men som sagt var inte idag. Jag skulle gärna vilja vara omgiven av människor som förstår hur viktigt skapande i allmänhet och skrivande i synnerhet är för mig. Jag sitter här på förvaringsplatsen, närmare bestämt i mitt sovrum. Den högra handens fingrar rör sig över tangentbordet och jag är lycklig över att datorn fungerar som den ska. Kanske finns det hopp om livet i alla fall även om det inte riktigt blir som jag tänkt mig. Drömmar krossas och förhoppningar grusas. Ändå måste jag leva vidare om inte annat så för att jag är nyfiken på hur det går för familj, släkt och vänner samt för den övriga världen. Till exempel Donald Trump som blivit skjuten i örat, stackars liten.Nej, förlåt ironin jag kunde inte låta bli. För att inte tala om allt detta våld som förekommer över allt. Tidigare i dag lyssnade jag på ett sommarprogram med Alva Sparrevik hon berättade om sin lillebror Lukas som blev misshandlad till döds efter en utekväll med sina vänner, programmet berörde mig starkt. Annars har årets sommarprogram inte varit så bra eller också är det jag som inte varit på humör för att lyssna så ingående som jag brukar. Med detta inlägg vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.