anitamaki

Denna fruktansvärt varma julimåndag är på väg mot sitt slut. Jag glider omkring i tillvaron utan att veta riktigt vart jag ska ta vägen. Vart kommer livet att föra mig? Livet med personlig assistans är sårbart. Personalen utför ett fantastiskt arbete men det är fel på systemet.Det lät så fint när LSS-lagen kom 1994. Människor med olika funktionsnedsättningar uppmanades av kommunerna att söka personlig assistent och alla som ville skulle bli beviljade. När personer med funktionsnedsättningar ställde frågan om kommunerna verkligen hade råd med assistans svarade man ja. Tyvärr hade varken kommuner eller försäkringskassan klart för sig vad denna reform skulle innebära. Många blev lovade större frihet än vad hemtjänsten kunde erbjuda, lyckan var stor nu skulle vi få leva ett liv som alla andra. Tiden gick och det visade sig att reformen blev alldeles för dyr för samhället.Vi kan inte leva ett liv som alla andra. vi kan till exempel inte resa när vi vill och hur vi vill men det värsta är att vi ofta blir misstrodda och ifrågasatta av Gud och alla människor.Vi är också styrda av tider, vi tvingas ofta anpassa oss till andra. Nu till lite mer vardagliga händelser. Jag sa tidigare att här är fruktansvärt varmt. Bara en stilla undran, hur kan vädret vara fruktansvärt varmt? Värmen är enligt mig ett positivt inslag i vädret och något som är fruktansvärt är negativt anser jag.Samma sak tänker jag när någon påstår att något är fruktansvärt bra. Det mest upplyftande jag gjort idag är att jag haft ett förhoppningsvis uppmuntrande samtal med en vän som behövde låna mina öron. Med detta sagt vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.