anitamaki

Nu har det gått alldeles för lång tid igen men det händer så mycket i detta röriga liv. Jag får inte resa, jag får inte skriva, Jag får inte göra någonting och en av proffstyckarna sslutar på grund av att personen själv burit sig illa åt. Vad ska jag ta mig till med mitt liv? I skrivandets stund känns det faktiskt lite bättre eftersom jag har lättat mitt hjärta för närstående och andra människor. Det finns tydligen två ständiga följeslagare i min tillvaro, de heter Ångest och Oro. Tanken var att jag skulle byta från privat assistans till kommunal men detta lät sig inte göras, jag får inte ta med mig den personal jag redan har utan kvinnan det gäller måste söka sin egen tjänst, helsnurrigt om ni frågar mig. Det var en del av vad som inträffat sedan jag skrev. Tänk om jag någon gång kunde få lugn och ro, tänk att få känna trygghet i sin vardag. Dessutom bråkar den här gamla kroppen med mig, har magproblem, blev inlagd på sjukhus strax efter att jag kommit hem från Furuboda. Jag har också fått nya hjälpmedel att förhålla mig till. Under min vistelse på Furuboda fick jag fruktansvärt ont i höger knä och en mover blev mitt nya hjälpmedel. Det är inte lätt att på ett enkelt sätt förklara vad en mover är men jag ska försöka. Jag står på en platta med fyra hjul och håller i ett handtag samtidigt lutar jag mig mot en liten pall som det går att fälla upp och ner. sedan blir jag körd dit jag vvill. Ett annat hjälpmedel som jag fått är en höj och sänkbar säng med grind och hjul detta för att nattpersonalen ska kunna byta inkontinensskydd när jag ligger. Det är svårt att acceptera att kroppen börjar bli gammal men så länge hjärnan hänger med får jag vara glad. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och det tror jag på. Med dessa ord slutar jag för idag. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet.. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.