anitamaki

Denna oktobertorsdag är snart till ända, den började med ett sjukhusbesök som jag varit orolig för men både gastroskopin och coloskopin gick över förväntan bra. Personalen på sjukhuset gav mig och min assistent ett mycket trevligt bemötande, de förklarade noga vad som hände. I skrivandets stund mår jag väl i kropp och själ. Detta var några splittrade tankar från bloggskribenten. Hon vill härmed önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag sitter här på förvaringsplatsen och förbereder mig inför morgondagens magundersökning, är lite orolig för att den ska göra ont men man är väl bara larvig, kanske beror min oro på åldern? Nu till något helt annat. Samtalsträffen tillsammans med SMYFvännerna var som vanligt trevlig, den handlade om mat. Jag har sagt det förut och jag säger det igen SMYFär verkligen en organisation som det är värt att gå med i om du är synskadad med någon ytterligare funktionsnedsättning, vi åstadkommer mycket. Till exempel medlemsmötet den 23 oktober då Fredrik Larsson från punktskriftsnämnden berättade om punktskriftens betydelse. Ett annat exempel på vad vi gör är medlemsmötet den 15 oktober, vi hade besök från IFA, intressegruppen för assistansberättigade, två representanter berättade om intressegruppens verksamhet. Nu är hösten här och det både känns och hörs, det blåser kyligt. Den här årstiden kan jag sannerligen vara utan men nu är det dags att göra annat. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nu är sommaren slut idag när jag rullade från affären hörde jag tranorna ropa och konstaterade att nu flyger de söder ut. Det känns vemodigt att det snart är vinter men det är inte mycket att göra åt. Måndagen den 28 oktober var jag med på ett mycket intressant IFAmöte. Där ställde jag frågan vilket inflytande har jag som brukare dels över min egen assistans och dels över assistansbolagets verksamhet, det blev en bra diskussion som kom att handla mycket om självbestämmanderätt. Min personliga assistans är långt ifrån vad den borde vara, den är bara ett spel för gallerierna. Tyvärr hinner jag inte utveckla vad jag menar eftersom jag snart ska på en förhoppningsvis spännande samtalsträff med SMYF. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nu har det gått alldeles för lång tid igen men det händer så mycket i detta röriga liv. Jag får inte resa, jag får inte skriva, Jag får inte göra någonting och en av proffstyckarna sslutar på grund av att personen själv burit sig illa åt. Vad ska jag ta mig till med mitt liv? I skrivandets stund känns det faktiskt lite bättre eftersom jag har lättat mitt hjärta för närstående och andra människor. Det finns tydligen två ständiga följeslagare i min tillvaro, de heter Ångest och Oro. Tanken var att jag skulle byta från privat assistans till kommunal men detta lät sig inte göras, jag får inte ta med mig den personal jag redan har utan kvinnan det gäller måste söka sin egen tjänst, helsnurrigt om ni frågar mig. Det var en del av vad som inträffat sedan jag skrev. Tänk om jag någon gång kunde få lugn och ro, tänk att få känna trygghet i sin vardag. Dessutom bråkar den här gamla kroppen med mig, har magproblem, blev inlagd på sjukhus strax efter att jag kommit hem från Furuboda. Jag har också fått nya hjälpmedel att förhålla mig till. Under min vistelse på Furuboda fick jag fruktansvärt ont i höger knä och en mover blev mitt nya hjälpmedel. Det är inte lätt att på ett enkelt sätt förklara vad en mover är men jag ska försöka. Jag står på en platta med fyra hjul och håller i ett handtag samtidigt lutar jag mig mot en liten pall som det går att fälla upp och ner. sedan blir jag körd dit jag vvill. Ett annat hjälpmedel som jag fått är en höj och sänkbar säng med grind och hjul detta för att nattpersonalen ska kunna byta inkontinensskydd när jag ligger. Det är svårt att acceptera att kroppen börjar bli gammal men så länge hjärnan hänger med får jag vara glad. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och det tror jag på. Med dessa ord slutar jag för idag. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet.. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.