anitamaki

Jag är äntligen fri från fröken Felfri som jag länge varit irriterad på. Idag har en ny assistent gått introduktion, så det blir nog bra det här. Nu släpper jag fröken Felfri och livet går vidare med nya utmaningar. Förövrigt har här inte hänt så mycket. Långsamt försöker jag bygga upp tilliten till människor igen, den raseras lite för varje gång någon slutar men den här gången anser jag mig faktiskt vara oskyldig. Många personliga assistenter vill väl men ibland blir det fel. en del hjälper till för mycket, exempelvis med påklädning, andra är experter på att prata över huvudet på mig och det är det värsta jag vet. Nej, nu ska jag inte klaga de flesta assistenter är bra och lyssnar på mig. Varför skriver jag det här? undrar vän av ordning. Det är inte bara för att jag har ett behov av att berätta om min vardag samt av att dela med mig av mina tankar. Jag vill med detta inlägg inspirera andra som befinner sig i en liknande situation att slåss för att få ett värdigt liv vad detta innebär kan varje individ själv avgöra. På vilket sätt man kämpar är naturligtvis också upp till varje människa att bestämma. Vad jag vill säga är att alla kan uttrycka sin egen vilja på något sätt, antingen genom att skriva eller med hjälp av sång och musik, att måla är också ett bra sätt att framföra sina åsikter på, fotografering är ett annat sätt för den som kan det. Exemplen på hur man kan säga sin mening om saker och ting är många det är bara fantasin som sätter gränserna. Jag säger som jag brukar. Stå på er annars gör någon annan det. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.