INSIKT

Tack goda skaparinna för att jag har kommit till insikt om varför jag ofta känner mig rotlös och otrygg. Men mer om det senare. Jag vill börja med att berätta om denna radiosöndag. Efter duschen och frukosten lyssnade jag på radio SRF veckans program handlade bland annat om chack för synskadade. En halvtimme senare var det dags att lyssna på en mycket intressant men skrämmande p4 dokumentär, Maranatarörelsen och Vaggerydsfallet. I programmet fick lyssnarna följa människor som varit med i Maranatarörelsen på 1960-talet. Maranatarörelsen startade för Sveriges del i Örebro av Donald Bergagård. Han förde denna frikyrkliga rörelse vidare till Jönköping och så småningom till Vaggeryd. människorna som var med upplevde stor glädje och på mötena förekom mycket musik och sång. Rörelsen lockade till sig mängder med ungdommar och vuxna. Bland annat berättades det i programmet om en ung pojke med diabetes. Efter en tid slutade föräldrarna att ge sonen insulin eftersom Maranata pastorn Donald Bergagård hade sagt att Gud kunde bota barnet. Men Tyvärr hjälpte inga böner, pojken avled och föräldrarna dömdes till 30 dagsböter. Denna fruktansvärt tragiska händelse fick stor uppmärksamhet i media. Det var rätt av pressen att göra en stor nyhet av händelsen. I gårdagens program intervjuades pastor Bergagård men han skyllde ifrån sig hela tiden och det är vanligt att frikyrkligt religiösa personer gör det. Jag talar av egen erfarenhet eftersom jag själv varit med i en frikyrka en kort tid. Tack och lov inträffade inte händelser av så här allvarligt slag. Men jag kan inte låta bli att reagera över hur människor som påstår sig vara goda kristna individer behandlar andra, till och med sina egna barn.

Nu ska jag berätta vad jag har kommit till insikt om under den gångna helgen. När jag var liten flicka skickades jag bort hemifrån till olikaspecialskolor för att få undervisning. Där lärde jag mig läsa punktskrift samt att skriva och räkna och mycket annat som hör skolan till. Att tvingas lämna familj, släkt och vänner har skapat rotlöshet och stor otrygghet inom mig dessa känslor får jag leva med hela livet. rotlösheten och otryggheten beror på att jag åkte till och från hemmet flera gånger per år. Det var oerhört uppslittande att åka tillbaka till skolan efter varje lov. Jag grät mycket och längtade ofta hem. Skötarna på de olika elevhemmen brydde sig inte ett dugg om hur jag mådde, bara jag kom i säng i tid och hade hela och rena kläder. Men visst fanns det goda människor i min närhet och deras högsta önskan var att det skulle gå mig väl i livet. En del av dessa goda människor har jag fortfarande kontakt med Jag fick faktiskt en vän för livet.

Detta var allt för idag. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans i livet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0