anitamaki

Det är en tyst och stilla novemberkväll och jag har ringt och gratulerat min kära Haparanda-faster, hon blev mycket glad. Tänk att det behövs så lite för att glädja en annan människa. Varför gör vi det inte oftare? Var finns medmänskligheten och värmen som fanns mellan människor förr i världen. Min kära Haparanda-faster sprider fortfarande värme och glädje omkring sig trots att hon på senare tid fått utstå många tråkigheter i sitt liv. Vad ska jag ta mig till när broar till trygghet brinner? Människor som betyder mycket för mig är broar till trygghet. När dom av en eller annan anledning försvinner ur mitt liv känns det som om jag förlorat fotfästet och jag har ingen aning om hur nya broar till trygghet ska byggas upp. Detta var allt för ikväll. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång i livet.