anitamaki

Livet blir sannerligen aldrig som man tänkt sig. Idag var det meningen att jag skulle gå på träning men vädret tillåter inte detta, gården är inte skottad,jag kommer inte ut med rullstolen. Bara en stilla undran, när ska jag få lugn och skrivro? Jag letar med ljus och lykta efter en bra person som skulle kunna arbeta här som assistent, den nuvarande litar jag inte på, inte för fem öre. Vi får väl se vad som händer och sker. Mannen från Polarprint var här med punkskriftspapper men det var fel sort. Fel, fel hur jag än gör blir det fel.Jag missbedömer personal hela tiden men vem har sagt att livet ska vara lätt? Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Det är en lugn och stilla januarisöndag här på förvaringsplatsen men inom mig vandrar tankarna som de själva vill. Bara en stilla undran, vad ska jag ta mig till med mitt liv? Var finns glädjen och harmonin som en gång fanns? Tyvärr återkommer smärtan i höger knä med jämna mellanrum. Hur den personliga assistansen ska ordna sig har jag idag inte den blekaste aning om men den blir aldrig någonsin som jag vill ha den och det är mitt fel, jag kräver för mycket. Det enda jag vill är att få leva ett liv som alla andra fast jag inte är som alla andra. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Denna fredag har bara börjat för min del. Jag har återigen en ny vikarierande assistent som tyvärr inte är datakunnig men mycket trevlig att prata med. Bara en stilla undran, hur länge ska detta pågå? Jag får den hjälp jag är berättigad till men inte mer och ibland behöver jag datahjälp för att kunna utföra mina föreningsuppdrag men det är väl meningen att vi människor som bär på olika funktionsnedsättningar inte har rätt till något värdigt liv och förresten vad är ett värdigt liv? och vem avgör den frågan? är det jag som brukare, kund, vårdtagare, patient eller vad jag nu är? Varför kan jag inte bara få vara en vanlig människa? Underbart vore att få vara avslappnad och känna sig trygg i sitt eget hem. Nej, nu ska jag sluta gnälla för idag. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nu var det länge sedan jag skrev men det har varit mycket den senaste tiden, sjuka assistenter men tack och lov finns det bra vikarier. Snart är det fikadags så jag slutar för denna gång. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Det är tyst och stilla här på förvaringsplatsen, januarisöndagen rinner sakta bort genom tiden. Mina tre ständiga följeslagare genom livet är på besök, de har varit här fem dagar. Följeslagarna heter ångest, Oro och Otrygghet. Tänk om de kunde lämna mig i fred någon gång, tänk att få lugn och ro inombords. Jag ser fram emot morgondagen dels för att jag ska till tandläkaren och dels för att min nya Iphone kommer. Tandläkarbesöket är inte så mycket att se fram emot men man kommer i alla fall ut ur lägenheten en stund.Det ska däremot bli spännande med den nya telefonen. Annars har här inte hänt så mycket Jag måste bara komma ihåg att vad en diskussion mellan brukare och assistent handlar om är det alltid brukaren som har fel. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

I skrivandets stund är jag fortfarande uppfylld av reportaget om Terés Andersson från Degerfors i Värmland som är undangömd för sina anhöriga av olika förvaltare. Förutom att Therese är autistisk bär hon på en intellectual funktionsnedsättning som gör att hon inte själv kan föra sin egen talan men hon är precis lika mycket värd som alla andra människor, hon måste få umgås med sina närmaste eftersom det är det enda familjen vill. Det finns personer i min omgivning som jag inte tycker om men som jag för husfridens skull måste försöka tåla och tyvärr tvingas jag släppa in dem hit till förvaringsplatsen. Jag känner igen mycket av det som beskrivs i reportaget om Therese. Alla goda gåvors givare har sovit här föregående natt vilket var mycket trevligt men nu slutar jag för idag. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Jag sitter här på förvaringsplatsen tillsammans med Alla goda gåvors givare som för tillfället håller på att baka sin underbara drömtårta. Två av tre ordinarie personal är sjuka, vilket skänker mig ångest och oro men just nu går det bra , det är bara att njuta av livet så länge det varar. Den 16 januari såg jag dokumentären Fallet Terés. Dokumentären handlade om en intellektuellt handikappad kvinna som gömdes undan för sina föräldrar av flera förvaltare, varför förstår ingen. Bara en stilla undran, hur kan det få gå till så i vårt så kallade välfärdsland år 2025? Bäst att säga som det är, jag börjar bli hungrig, så jag slutar för idag. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nu är helgerna över och föreningsarbetet har kommit igång. Idag har jag läst årsmöteshandlingar och faktiskt skapat en text till min tankebok. Ute är det fruktansvärt halt, det går inte att ta sig fram med rullstol och det gillar jag inte även om jag inte är någon utemänniska måste till och med jag medge att det är skönt med frisk luft ibland, jag känner mig så grinig när jag bara sitter inne. Påskresan till uppsala är på gång, A följer med och arbetar dag, Utar nätterna. Det känns skönt att ha saker att se fram emot. Om bara mina tre ständiga följeslagare genom livet kunde lämna mig i fred någon gång, de tre följeslagarna heter Ångest,Oro och otrygghet. Jag har också anskaffat en ny Iphone men den har inte kommit. Det ska bli spännande med en ny telefon. Telefoner och ringsignaler har alltid fascinerat mig bara en stilla undran, har denna fascination med min blindhet att göra? Det här får vara allt för idag. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Fem år har gått sedan mamma Hilda lämnade oss och jag saknar henne fruktansvärt. Det är så mycket jag skulle vilja berätta för henne. Tänk att kunna ringa till mamma och dela med sig av sina tankar så där som jag gjorde varje dag förut. Våra telefonsamtal behövde inte vara långa det räckte att ha fått höra mammas röst, bara jag visste att hon levde så var jag nöjd. Nog om henne för tillfället. Hoppas att föräldrarna har det bra och att den goda skaparinnan tar hand om dem. Så här i början av det nya året händer inte mycket, det känns som om tiden står stilla. Jo förresten natten mellan den 10 11 januari blev jag tvungen att larma efter hjälp från kommunens nattpatrull Eftersom assistansbolagets nattpersonal påstod sig inte hitta någonstans. Tänk att det alltid ska bli strul när nattvikarierna arbetar. Nu har jag lättat mitt hjärta för idag, är lite trött i huvudet efter dålig sömn föregående natt. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nu är helgerna över och vardagen tar vid med allt vad det innebär av föreningsverksamhet, läkarbesök och annat som måste göras. Den 9 januari var jag på syncentralen och provade ut ett fickminne, ett hjälpmedel som jag haft tidigare, så det var inget nytt. Äntligen har jag pratat med vännen K, hon verkade trots allt vara vid gott mod. Jag håller på att planera en resa till Gotland i sommar men det återstår att se om jag får två assistenter med mig. En resa till uppsala är också på gång. Dit behöver jag bara en assistent om U tar natten vilket jag tycker känns hemskt men det känns fel hyr jag än gör. Jag vill inte vara beroende av andra för att klara av vardagen men jag återkommer till detta ämne en annan gång. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Snart är alla helger över och vardagen tar vid, som om det skulle spela någon roll för mig som pensionär. Den 4 januari var det punkskriftens dag vilket innebar att mina föreningskamrater och jag uppmärksammade dagen på olika sätt. Jag gjorde en film vid namn Jag ser med fingrarna. i filmen visar jag hur det går till när jag läser punktskrift med en hhand. Mina vänner hade ett fint samtal om vad punktskriften betyder för dem. Ute är det kallt, jag har inte stuckit ut näsan genom dörren sedan den 23 december 2024 och det känns lite trist att bara sitta här på förvaringsplatsen, här träffar jag inte mycket folk. Nej, nu har jag suttit alldeles för länge, ryggen börjar säga ifrån. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.

Nyårsmiddagen var fantastiskt god den bestod av följande tre rätter, hummer med räkröra till förrätt. Anka med rosstad potatis, blomkålspuré samt appelsin och rödvinssås. Olika sorters bakelser till efterrätt. Nu är det nyårsdag och ännu en god middag väntar. Härmed vill bloggskribenten önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. vi hörs och ses någon gång någonstans.