anitamaki

En härlig vårdag går mot kväll. En mild vind smekte min kind när jag tog en rullstolspromenad till apoteket och samtidigt passade jag på att posta ett viktigt föreningsbrev. Annars har jag inte gjort så mycket, vilat, läst tidningen och pratat i telefon. Livet rullar på och det har bråttom, bråttom som tåget jag vill åka med. Vart tar veckorna vägen? Det var flera år sedan jag åkte tåg, närmare bestämt 2014. När jag var liten älskade jag de långa tågresorna mellan både Tomteboda, Ekeskolan och hemmet i Kaunisvaara. Nej, det var inte alls roligt att åka hemifrån och lämna familj, släkt och vänner men det var nödvändigt för att jag skulle kunna gå i skolan. Det var alltid gråt och tandagnisslan när jag kom tillbaka till skolan efter ett lov. Den första tiden var svår jag grät mycket och längtade hem.Det här var ett spännande tema som det finns anledning att fortsätta skriva om men jag slutar för idag. Härmed ber bloggskribenten att få önska sina läsare och alla andra människor det bästa i livet. Ha en god tid. Vi hörs och ses någon gång någonstans.